Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 maj 1855, sida 1

hans systerson var sjelsskrifven arfvinge, men likväl blott kunde räkna på omkring en tiondedel, ifall gubben doge utan testamente. Med Wanda var förhållandet likadant; men då hon på ännu aslagsnare håll var slagt till den gamle, hade hon måst dela sin andel med flera kusiner, hvilka egde samma rätt som hon att uppträda som arfspretendenter. Rika, barnlösa gubbar hafva vanligtvis samma öde som Carrebos, d. v. s. redan under deras lijstid räkna och spekulera slägtingarne på deras egendom, smickra deras egenheter och emotse ej utan otålighet den dag, då den dyre kusinen, onkeln eller svågern måste lemna denna ofullkomliga jord. Carrebos visste detta ganska väl. Han hade användt sitt lif på att samla en stor förmögenhet samt att ordna och försköna sina egendomar. Han var den förste som der i trakten infört den artificiella ängsvattningen, otaliga byggnader hade under hans ledning blifvit uppförde på hans gård, han hade låtit anlägga fiskdammar, plantera skog, och stod nu som gubbe midt ibland sina verk, som efter bans död måste förstöras eller skingras, så framt han ej fann någon med kraft och vilja att i hans anda och mening fortsätta hans påbörjade arbete. Walther von Eichstadt var ende sonen af