med sin glans, och med en sierskas röst sade modren, i det hon lade sin hand på sin unga dotters hufvud: — Herren, Israels Gud, valsigne din ingång, barn af mitt hjerta, min lesnads tröst! Och nu var Rachel ensam. Hon öppnade det lilla fönstret och satte sig på den derbredvid stående låga stolon. Skogens tysta lugn blickade från hvarje gren med fromma ögon in till henne, tillhviskade henne från alla gröna blad böner, spred omkring henne sin stärkande andedrägt i löfvens och mossans doft. — Här skall jag nu få tillbringa mitt lif! tänkte den unga flickan. Alltid, alltid skall jag få betrakta dessa sköna träd; hvarje morgon, hvarje afton; då middagssolens guld belyser dem, och om jag vaknar om midnatten. Hur sköna måste de ej vara om vintern, hur sköna då våren kommer! Och här skall jag ej krankas af rika slägtingars fåfänga; verldens dårskap förirrar sig ej under detta gröna löftak, hår är jag älskad, o hvilken lycka! älskad af en mor, hvars stolthet och tröst jag är! (Forts.)