nom anledningarne till både skoskaf och rossvullnader. Den för insanteristen så oundgängliga taljade sotsockan förlorar uti stöfveln en högst betydlig del af sin användbarhet och åsyftade nytta, derigenom att stöfveln till större delen försvårar möjligheten att uti den hålla strumpan eller fotsockan så slät och fri ifrån veck som fordras för att freda underfoten ifrån deraf snart uppkommande hårdheter, hvilka ofta göra soten alldeles otjenstbar för marschen. Stöfveln måste lika så väl som skon försärdigas ester vissa antagna storlekar, men som på låogt när icke kunna motsvara mångfalden af olikheterna emellan fötter, vrister sotteder och ben; och hvilken omständighet för stöfveln blifver ojemförligt kännbarare än för skon. Vid ankomsten till qvarter äro bristfalligheter å skon oändligt lättare att laga än sådana å stöfveln och till och med på pjeksan. Således finnes äfven härutinnan ett obestridhgt företräde för skon i afseende å stöfveln eller pjeksan. Damasken torkas öfver natten i luften, i ögonblicket vid eldbrasan uti qvarteret och i bivuaken. Stöfveln måste blifva mycket dyrare, och således förändringen icke komma att utgöra någon Åbesparing. Vi minnas mycket väl, såsom besälhafvare under eländet 1808, huru manskapet, under höstkampanjen emot Norge, var uti den kännbaraste brist af skor; och mycket värre hade det säkerligen varit om persedeln i stället varit stöjvel. — Vi voro under 1805 och 1806 årens fälttåg i Tyskland i tillfalle att praktiskt jemföra fördelarne af skon emot stöfveln, vid åsynen af de ryska trupper, hvilka understundom tågade framför och vid sidan af våra; och hvars efterlunkare, just till följd af deras stöflar utgjorde ett förfärligt antal, och hvilket alldeles icke var händelsen med vär trupp. Vi skulle kunna åberopa vittnesbördet ifrån den, vid en mera än vanlig hög ålder, ännu lefvande bataljonschef, under hvars befäl vi stodo, i afseende på det nära nog förvånande resultatet af en noggrann vård om soldatens fötter; till följd hvaraf vi lemnade inga efterlunkare, ett bögst obetydligt antal sjuka och ingen enda död vid det kompani af 120 man hvars ledping under ett helt års fälttåg var oss till det mesta anförtrodd; och hvilket fördelaktiga förhållande, vi äro innerligt öfvertygade aldrig inträffat, om vi i likhet med ryssarne haft stöflar till fotbeklädnad. Vi tillåta oss att ännu anfora måhända det mest talande bevis för riktigheten af våra päståenden, då vi taga oss friheten i minnet återföra, huru säkerligen ingen af alla dem, som haft sig uppdraget högsta befälet öfver svenska krigsmakten, egt eller ens kunnat ega den praktiska detaljerfarenhet om hvad som höfves för infanteristens ändamälsenligaste fotbeklädnad, som konung Carl Johan ägde den; och då under hans långvariga regementstid öfvergången ifrån sko till stöfvel aldrig kom i fråga, torde vi ifrån ett sådant förhållande kunna hemta åtminstone en mildrande omständighet vid ett allt för strängt bedömmande af förgätenheten att yttra en emot den närvarande militär förvaltningens åsigter helt och hållet stridande öfvertygelse. Vi känna mera än väl, att österrikiska armån begagnar pjeksor, emedan vi för mera än 50 år sedan voro i tillfälle att taga dem i ögonsigte; men utan den erfarenhet af dessas verkningar, som den vi inhemtat af de ryska stöflarnes. Härtill kommer ännu ett för oss högst vigtigt skäl till försvar för skon; och detta är att den franska armån, bvilken ingen torde neka en praktisk betydelse, under alla sina så tilldragelserika fälttåg bibebållit och, ätminstone efter hvad vi tro oss veta, ännu bibehåller skon och damasken, såsom infanteristens fotbeklädnad. Grefven slutar med söljande ord: xvi vädja, i afseende å hvad vi yttrat angående förhållandena emellan sko och stöfvel för insanteristen, till alla dem hvilka ännu lefva efter att såsom kompanibefä! bafva deltagit i aktiva fälttåg ifrån 1805 till och med 1814. Vi vädja till de sältläkare, som med ersarenhet af fälttåg ännu lefva, och vi vädja till läkarekärens upplysta omdöme i allmänhet, huruvida de skäl vi anfört i afseende å skons företräde för stofveln, såsom insanteristens fotbeklädnad, kunna anses så grundlösa att de utan allt afseende blott förtjena att förkastas.! Dessa frågor hafva sedan långliga tider intresserat oss, och då en, som det vill synas åtminstone i det närmaste lika gammal man som vi, uppträdt med åsigter som nelt och bållet strida emot våra, torde det icke böra nekas att vi egt en ursäktlig anledning att äfven ådagalågga dem öfver en fråga, som otvifvelaktigt är mera maktpåliggande än de flesta torde föreställa sig. Vi äro långt ifrån förmätenbeten att ens våga hop pas det ringaste afseende å vår framställning. Vi underkasta oss också i detta som i många andra fall att blott hafva utgjort en ropandes röst i öknen.