2 Den 10 Måj. En insändare i Sv. Tidn:n, som tyckes vara en äldre, mycket beskedlig man, är icke belåten med att vårt försvarsväsen blifvit föremål för så många artiklar i Åstonbladet och Sv. Tidn:n och ogillar särskilt Sv. Tidn:s bekanta yttrande rörande samma försvarsväsens ofullkomliga tillstånd. Dock anser han, att det enda tillfredsställande svar som kunde härpå gifvas, nemligen ett svar med siffror, icke får göras offentligt på en tid som denna. Och hvartill skulle detta också tjena? Hvarsör, icke, frågar vår beskedlige insändare, med fosterländskt hjerta tänka och tro, att regeringen fullgör sin pligt att värna landet, att skydda våra kuster, att upprätthålla nationens inre styrka och yttre anseende. Hvarsför icke välja denna lugnande förhoppning (), så länge icke motsatsen är bevisad? En af anledningarne till denna lugnande förhoppning finner vår insändare ligga deri, att vår materiel alldrig befunnit sig i så fullständigt och ordnadt skick som nu, hvarken vid förberedelserna till 1808. 1809, 1813 och 1814 års fälttåg eller vid 1848 års krigsrustningar — en sak hvarpå ingen menniska rimligtvis kunnat tvifla. Slutligen yttrar ins:n rörande uniformsförändringarne följande: Man har talat om uniformsförändringarus. Med undantag för kasken, hvilken till krigsbruk måhända är för tung, men, sådant oaktadt, ännu bibehålles i ryska och preussiska armdåerne, äro samtliga förändringarna — förbättringar, och hvad mera är, besparingar. Soldaten är nu för tiden väl bekladd, icke till det yttre blott, men äfven med hänsigt ti ll bevarandet af hans helsa och befrämjandet af ledighet i kroppens rörelser. Den korta jackan är utbytt mot knärocken; det öfverflödiga skärpet är borttaget; balsstöflar anläggas i stället för skor med damasker; den styfva och tryckande laderhalsduken ersättes af en mjukare halsduk m. m. Förtjenar väl sådant att klandras? — Till förfadrens enkelhet i klädsel torde nationerna i allmänhet lika litet som deras armeer kunna återföras. Detta yttrande har framkallat en ins:e i Aftonbladet, den gamle politiske veteranen grefve C. H. Anckarsvärd, som med anledning af detsamma lemnar några upplysningar rörande insanteristens fotbekladnad. hvilka det synes vara ganska vigtigt att vederbörande behjertade, innan deras beslut blifvit atgörande och oflentliggjordt. Vi meddela ur denna grefve Anckarsvärds uppsats följande: 4Vi hafva redan för någon tid sedan med ett verkligt bekymmer förnummit, att en så beskaffad beklädnadsförändring var å bane, men då vi nu omsider finna den såsom nära noz officielt tillkännagifven, anse vi oss icke längre böra undertrycka vår öfvertygelse i detta hänseende. Med någon erfarenhet om förhållandet med infanteristen under salttåg vet man säkerligen, att de mest förekommande åkommor äro skoskaf, rossvulluader öfver vristerna, ej sållan förenade med sådana å sjelsva benet. När dylika fall inträffa lemnar skon utvägen att nedlägga baklädret och att ställa foten helt och bållet ofvanpå skon, lindrigt tillknuten och genom damasken fästad så, att soldaten på detta sätt kan fortsätta marschen, under det att foten derunder kan bebörigen behandlas med kylande medel till svullnadens sördrifvande. Med stöfveln, den må kallas stöfvel eller pjeksa, blifver detta ogörligt och således verkande till mång dubblandet af traineurernas antal, sjukvårdens öfver höfvan belastande och den under vapen varande styrhans dagliga förminskning. Stöfveln blifver efter marscher uti väta och djupa vägar svårtorkad, lädret uti skaften hårdnar, åstadkommer veck och ökar derige