het kant sig härstamma srän dessa Österlandets herdefurstar, hvilka först kring jorden utbredt kunskapen om den evigt ende Gudens allmakt och höghet. Den första stjernan strålade ännu ej på himlahvalfvet, då Rachel framkom till det lilla värdshuset i skogen. Ljusen voro upptända i det bästa rummet och bordet dukadt; en bädd väntade henne i det lilla vindsrummet, så mjuk som moderskärleken någonsin tillredt den åt ett älskadt barn, och i den låga dörren väntade fru Silberman, som redan i ett par minuter hört vagnens rullande på den knaggliga skogsvägen. Mor och dotter märkte i första ögonblicket icke olikheten i deras yttre: i klädsel, hållning, talesätt; de sågo blott de dyra anletsdragen, hörde blott den älskade rösten, efter hvilken de under långa år så innerligt längtat. Då modren, sedan hon tillräckligt fröjdat sig åt sin vackra dotter i hvad det hela beträffade, äfven öfvergick till beundran af detaljerna, kände hon sig så nöjd, så outsagligt lycklig öfver att se sin dotter så helt annorlunda, så mycket sörnamare, finare, mera lysande ån sig sjelf, som en mor vid dylika betraktelser kan vara. Fru Silberman förde sin dotter till det rum, som hon ställt i ordmng åt henne. Fullmånans bleka ljus ölvergjot och förklarade det