— — — — —— ä— — — — — — löfskogen upptog henne i sitt svala, grönskande sköte. Sakta susade trädens toppar öfver den unga resande. Ekorrarne hoppade fram och tillbaka på grenarne, nyfiket tittande efter den långsamt framrullande vagnen. Med lätta språng ilade en hind öfven gångstigen, följd af sina täcka ungar. Rachel satt med händerna hopknäppta i knät och blickade omkring sig med ögon strålande af lycka. — Hur skönt, hur skönt, hur skönt! sade hon och lät sin blick sväfva omkring i den djupa skogen, som, likt ett tempelhvalf, uppväckte höga känslor i den unga fromma slickans bröst. Hennes första uppfostran i föräldrahemmet hade hos henne grundlagt en djup religiositet, som ej blifvit undergrasd af de något egna åsigter öfver hans och alla menniskors religion, dem herr Moses Behrend ansåg för höjden af sin bildning. Den betrycktes hjerta flyr så gerna till Gud, lika mycket om han kallar densamme Allah, Brama, Jehovah eller Fader vår, och Rachel hade midt under öfverflödet ofta känt sig rätt betryckt. Hennes fäders religion syntes henne såsom Guds heligaste, högsta uppenbarelse på jorden, och i kretsen af Nordens blonda döttrar hade hon alltid med en viss ädel stolt