— —— — — — — — — —— — gar till den rike godsegaren Carrebos, och den unge, vackre, blonde mannen var sorstreferendarien baron von Eichstadt, som för sina studier i skogshushällningen uppehöll sig här i trakten. — Den unga damen lär få en resa sådan som i Oberons vagn, sade denne. — Det är ingen dam, det är en judeflicka, svarade fru von Werder. Och Wanda von Werder svängde sig skrattande omkring på klacken. Rachel reste sig från sätet samt gjorde en vänlig och blygsam hälsning åt sin siste reskamrat, en tjock träbandlare från Magdeburg, som stod i porten. Alla den unga, smärta och mer än vanligt högväxta judinnans rörelser hade genom det lugn hvarmed de utfördes en viss ädelhet. En drottning skulle ej ha kunnat göra en bättre hälsning än Rachel, och den tjocke trähandlaren ryckte äfven så hastigt händerna ur fickorna och mössan från hufvudet, som vore hans reskamrat en drottning. Uppe på balkongen gjorde herr von Eichstädt en bugning, i det han ej kunde se den person som stod under honom, samt således trodde att hälsningen gällde honom sjelf och hans sällskap. Rachel hade ej observerat honom, och blickade tigande ned framför sig, till dess