Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 maj 1855, sida 1

— Säg mig engång, hvem af oss båda var väl mest förpligtad till att visa sjelfbeherrskning, ömhet och vördnad? Sålänge jag varit här, hafva mina ord och handlingar bringat dig i harnesk; men hvad skall jag då tänka om dina? Jag har varit uppbrusande emot mina likar; men du har uppfört dig ohyfsadt emot dem, som äro dig öfverlägsna. Jag blef harmsen och trätte på en piga, som försummat sin skyldighet, — du deremot på en mor, som påminte dig om din; jag har icke visat min systers man den skyldiga aktningen, — du har bemött den, som skänkt dig lifvet, med högst ringa aktning. Hvem af oss två, tror du väl, har framställt sitt lynne, sin karakter och sitt hjerta uti den minst förmånliga dager? . Allt under det kaptenen talade, förminskades Augusts förtrytelse, och förlägenhet samt förvirring trädde i stället. Den tillrättavisning, som han velat gifva sin onkel, föll tillbaka på honom sjelf, och det så oförmodadt, att han derutaf alldeles sorstummades. Hans eget samvetes utsago gaf dessutom onkel Triberts ord dubbel vigt. Nu sattade han på engång den gamle sjömannens afsigt och nedslog ögonen, ty han kände djupt, huru orätt han haft. Kaptenen gissade, hvad som föregick uti