Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 maj 1855, sida 2

samt föra honom tillbaka, för att läta honom bedja sin stackars mor or. förlåtelse, men till all lycka kom han på förnuftigare tankar. Onkel Tribert, som gått till sjös vid en ålder af femton år, hade icke studerat mycket; men det praktiska lifvet och de betraktelser, ban anställt under sina vakttimmar, hade riktat honom med ersarenhet och kännedom om den menskliga själens karakter. Han visste att skadliga vanor äro motvindar, som man blott kan få bugt med genom att lovera. Han dämpade derföre sin första häftighet, funderade öfver hvilken manöver han heldst borde använda, och lemnade ej sitt rum, förr än hon derom kommit på det klara med sig sjelf och satt ref i seglen, så att han kunde segla någorlunda tryggt. Då han återsåg madame Fourcard, hade han nästan hämtat sig från den rörelse, som hennes sons trotsiga uppförande framkallat hos henne, hvaraf han drog den slutsats, att det ej måtte varit något nytt för henne. Augusts vresighet visade sig deremot vara af större varaktighet. Han var missbelåten med sig sjelf, och hans missbelåtenhet visade sig — såsom fallet är med alla menniskor, hvilkas karakter erhållit en falsk riktning — uti ett dåligt lynne. Då han kom in för att hälsa sin onkel välkommen, uppförde han sig