Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 maj 1855, sida 1

öfver hans anletsdrag. Vid hans blotta anblick kände man sig fattad af en ovilkorlig vänskap för honom. Hans ansigte var ett af dem, hvilka, liksom vintersolen, framkalla belåtenhet och välvilja hos de personer, som se dem. Men på madame Fourcard hade de tio försvunna åren hvilat långt mera tungt. Enkeståndets sorger och de moderliga bekymren hade gjort, att hennes höst ej likasom så många andra qvinnors, blef en ny blomstringsperiod för henne. I hennes ansigte skulle man sörgafves hafva sökt de flyktiga spåren af en skönhet, som en gång blomstrat i full sagring och skördat lysande triumfer. Hon hade ej fått dansa på rosor i lifvet; tidigt blef hon derföre gammal, och hon hade uppoffrat de anspråk, hon ännu kunde göra på att behaga, för pligten att vara mor. Sedan de känsloutbrott, som ju alltid måste uppstå i anledning af en så länge väntad och betviflad återkomst, något saktat sig, ville madame Fourcard, som fört sin bror till det rum, hvilket blifvit iordningstäldt för honom, lemna honom, på det han skulle få njuta någon hvila; men sjömannen frågade efter hennes son, och modren satte sig ned för att besvara hans frågor, ehuru mot sin vilja. Här är en förklaring nödvändig, hvilken