Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 maj 1855, sida 1

lät oss icke mera tala om den saken, utan gif mig en pris snus! Han hade utstrackt armen emot Roquincourts snusdosa; och denne skulle just bjuda honom en pris snus, då han på en gång tycktes så en ide, tillslöt dosan och gömde den. — Hvad skall detta betyda? frågade den förvånade tysken, som ännu fortfor att hålla armen utsträckt. — Jag ber er ursäkta mig, herr baron! svarade chevaliern allvarsamt. Men enhvar handlar ju efter sina grundsatser. Edra förbjuda er att bortskänka något, när ni spelar; i följd af mina, kan jag ej bortgifva någonting, när jag ser någon spela. — Hvad behagas? Ni skämtar väl blott? — Nej, på intet vis! — Ni nekar mig således en pris snus? — Ja, jag vägrar att gifva er en pris snus, herr baron. — Det vill med andra ord säga, att jag måste köpa den af er? — Ja, om ni kan det. Herr von Aremberg utbrast i ett gapskratt. — Det är, på min ära, kostligt! utropade han. — Chevaliern har blifvit förvandlad till en krämare, som handlar med snus. Och huru mycket begär ni då, min bäste vän, för en pris snus?