Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 maj 1855, sida 2

hade jag rent glömt. Men hvarsör spränger ni icke banken till sörmån sör edra olyckliga? Följ mitt exempel — prösva er lycka! — Jag har alltid varit rädd för att spela, herr baron, och undvikit det! — Så mycket bättre då! Er goda genius har således icke hunnit tröttna att bevisa er sina tjenster. När man spelar för första gången har man alltid tur; det är en gammal och allmänt erkänd regel. — Men jag har ingen tillit till den blinda Fortunas ynnestbevis. — Ni har ju aldrig sökt att vinna dem? -— Nej, det är sannt! — Hvarföre vill ni då hysa en orimlig fördom deremot? — Men om jag nu tappade! — Men om ni nu vunne! Chevaliern svarade icke; men han kände sig rubbad i sina grundsatser genom baronens ord och ännu mera genom anblicken af den mängd fredriksdorer, som ännu alltjemt strömmade till denne. Allt, bvad som ersordrades, var ju blott, att lyckan denna enda gång log emot honom, att han ett par gånger hade tur. Derest han vågade att lägga en enda riksdaler på den gröna duken, kunde den inom få minuter förskaffa honom den summa, som behösdes för att äterskanka Aloisius sin förlorade sinnesro.