Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 maj 1855, sida 2

en välgerning, herr baron! invände Roquincourt. Ni skulle rädda en af edra landsmän. — Om jag också derigenom kunde rädda min egen bror — eller min far, afbröt baronen honom, skulle jag likväl icke borttaga en enda fredriksdor af dessa penningar, min bäste vän! Spelpengarne äro fridlysta, de äro in vigda åt spelet! Se blott, jag sitter nu i säker tur. Nu kan jag nästan få lyckan till hvad jag behagar! Ett nytt tillströmmande af guldstycken förökade verkligen i detta ögonblick den framför baronen liggande högen. Chevaliern kunde ej dölja sin förtrytelse. Han anställde för sig sjelf en jemförelse mellan tyskens tur och vicomtens otur och blef harmsen öfver slumpens nycklullhet. Herr von Aremberg märkte detta. — Gör min tur er gramse på mig? frågade han och skrattade på det der oförskämda sätt, som är eget för dårar, när lyckan ler emot dem. — Nej, icke för min egen skull, herr baron, svarade Roquincourt, men vid anblicken af allt detta guld kom jag att tänka på, huru många olyckliga, som kunde bli hulpna blott genom en ringa del deraf. — Ja, det är sannt! återtog baronen. Ni är ju emigrationens Sanct Vincent de Paul; det