kunde uppfylla hans önskan, besallte fram sin vagn och for hem. Chevaliern blef, bedröfvad och sviken i sina förhoppningar, stående på samma ställe, med ögonen fästade på den fatala gröna duken, som tillintetgjort allt hopp om tröst och hjelp för Aloisius. Emellertid hade baron Aremberg ej följt vicomtens exempel; han fortsatte sitt spel med den ihållighet, som utmärker nordbon. Lyckan tycktes vilja belöna hans ståndaktighet genom att, emot all förmodan, återskänka honom sin gunst. Det började åter bilda sig små guldberg framför honom; och allt eftersom de förstorades, fick den ordkarge tysken åter munnen i gång. — Sade jag er icke, att man ej bör borttaga en enda skilling från spelbordet? yttrade ban till Roquincourt, som, fördjupad i betraktelser, följde spelets gång. Vicomtens blotta afsigt, att borttaga något af spelpengarne, beröfvade honom lyckans ynlnest — Således vore det väl förgäfves, om jag vände mig till er med en bön om att göra allvar af det, hvartill han blott kunde visa sin goda vilja? frågade chövaliern. — Hvad behagas? Jag skulle bortskänka något af mina spelpenningar! utropade baronen. — Ni skulle derigenom bevisa en menniska