Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 april 1855, sida 1

sånker mängen älskvärd qvinna i en förtidig graf. Mannen är en egennyttig och åregirig varelse. Hans natur förer honom framåt bland verldens diktan och traktan. Kärleken är blott ett förskönande af hans ungdomslif, eller en sång sjungen mellan akterna deraf. Han söker efter rykte, efter lycka, efter storhet i verldens mening, och välde öfver sina medmenniskor. Men qvinnans hela lif är blott en ömhetens och kärlekens saga. Hjertat är hennes verld: det är der hennes ärelystnad sträfvar efter välde; det är der hennes girighet söker efter dolda skatter. Hon utsänder sina sympathier på äfventyr; hon inskeppar hela sin själ på känslans flod; och, om hon lider skeppsbrott, då är hennes belägenhet hopplös — ty den är en hjertats bankrutt. Visserligen kan en sviken kärlek förorsaka mannen några bittra stunder af smärta: den sårar några ömma känslor — den förstör några utsigter till sällhet; men han är en verksam varelse — han kan skingra sina tankar i hvirfveln af mångfaldiga sysselsättningar, eller kan störta sig i nöjenas ström; eller om skådeplatsen för hans missöde är alltför rik på dystra hågkomster, kan han efter behag ombyta vistelseort, och likasom på morgonrodnans