Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 april 1855, sida 1

vingar, sly till jordens yttersta punkt och sinna ro. Men qvinnans lif är merendels ett bestämdt, ett ensligt och begrundande. Hon är mera sina egna tankars och känslors följeslagare; och om dessa förvandlas till sorgens tjenare, hvar skall hon blicka efter tröst? Hennes lott är att vara nedtryckt och kufvad; oeh om hon är olycklig i sin kärlek, är hennes hjerta likt en fästning, som blifvit intagen och plundrad samt öfvergifven och lemnad öde. Huru många strålande ögon blifva ej dunkla — huru många ljufva kinder förblekna ej — huru många älskliga former bortvissna ej för grafven, och ingen kan förtälja dig orsaken, som förstörde deras behag! Likasom dufvan sluter vingen tätt till sin sida och höljer samt döljer den pil, som förtär dess lifskrafter, så är det qvinnans natur att dölja för verlden smärtan af en sårad kärlek. En ljuf qvinnas kärlek är alltid blygsam och skygg. Till och med när hon är lycklig, hviskar hon det knappast för sig sjelf; men i hvarje annat fall, begrafver hon det i de hemligaste gömmorna af sin barm, och låter det der dölja sig och näras bland spillrorna af hennes frid. Hos henne har hjertats längtan gäckats. Tillvarelsens stora behag är försvunnet. Hon frågar ej efter alla de oskyldiga nöjen, som förljufra tillvaron,