Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 april 1855, sida 1

mindre älskvärda sinnelag i dag; du är ond på dina vänner för det de ej hvisslade ut Bloch i går afton. — Nej, icke det, men... — Man skulle åtminstone ej hafva skrattat åt hans spel, icke sannt? Men det kan du väl ändå icke begära. Han spelade sin roll på ett verkligen komiskt sätt, och hur ofta skrattar man ej åt saker, som i och för sig sjelfva äro afskyvärda och som man ogillar. Både min fästmö och Fanny afsky Blochs handlingssätt, ehuru äfven de skrattade i går afton; men du skall ändå få höra då du kommer dit i dag, att de... — Nej, jag kommer icke dit. I afton går ångfartyget till Jutland, och jag reser åter bort med detsamma. — Hvad säger du? Du vill åter lemna oss? Du är rädd för folks gäckeri. — Nej, långt ifrån det. Hvad bryr jag mig om hvad nu tidens dygdädla kälkborgare säga om mig! Låt dem kalla mig en narr, en karrikatyr, det är mig fullkomligt likgiltigt. —Hör nu, Hubert; du har blifvit fanken så förändrad sedan i går. Då talade du så sannt och vackert, men nu talar du upp efter väggarne. Hubert satt några ögonblick tyst, derpå sprang han upp, fattade sin väns hand och sade: — Det säges att man finner tröst genom att utgjuta sin sorg i en väns bröst; jag vill försöka det, och du skall åtminstone ej misskänna mitt handlingssätt då jag är rest. Ja, jag är förändrad, mycket förändrad sedan i går; då var det frid inom mitt sinne, men nu har nattens kalla fläkt bortjagat hela min sällhet. Han omtalade nu sin kärlek till Fanny, och utbrast till slut: — Så har då äfven jag lefvat, drömt och älskat; jag har skådat blomman, jag har fröjdat mig åt dess fägring, men ödet har ej tillåtit mig att få ega henne, utan förvandlat mitt ljufva hopp i dyster förtvislan. Nu återstår för mig intet annat än att söka glömma, men hur skall detta lyckas? Hur kan ett helt lif uppbygga hvad en kort minut nedrifvit? Löwberg, som med deltagande och uppmärksamhet lyssnat till sin väns berättelse, tog nu ordet och sade: — Min käre Hubert, jag tror att du härvidlag sett sakerna mera i svart än som verkligen är nödvändigt. Du har ett lättrördt sinnelag, du drager djerfva slutsatser, som dock ofta äro felaktiga, och tror du, att Fanny, för det hon skrattade åt din kopia, icke ändå rätt väl kan älska dig? Om hon gör det, skall