Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 april 1855, sida 1

den gallde likval ej Therese, utan han tankte: Sager icke Fanny detsamma? — Kort derpå allägsnade han sig. Då Hubert blifvit ensam med sig sjelf, fattade han först rätt storheten af sin förlust, Fannys kärlek. Under den 5. naste tiden hade den varit hans enda dröm, hans enda hopp. Nu var detta hopp försvunnet; rosen på heden blommade ej mer för honom, hans framtid visade sig för honom såsom en vandring på öde och obanade stigar, utan skugga och utan slut, och sjelfva minnet af sordna lyckliga dagar var honom sörhatligt. Länge vandrade han fram och tillbaka på golfvet; det brann liksom eld i hans ådror och likväl darrade han af köld. Den ena tanken aflöste den andra, men hans själ hade ingen hvila, liksom luften, då en orkan bringar den i uppror. Plötsligt NN nade han och hans ansigte antog ett stolt uttryck. — Hvartill tjenar att klaga? mumlade han. Nej, jag vill vara stark och visa att den som man i afton utskrattat som en löjlig och tafatt person, är en man, som förmår verka och handla. Jag vill visa henne att jag var henne värdig. Något stort vill jag utföra, något som skall hämma skrattlusten, men hvad och hur? det samfund hvari vi lefva hämmar den enskildes verkningskraft; vi äro alla blott hjulen i en maskin, och om vi gå ut ur de vanliga fogningarne, utstötas vi af samhället eller anses för narrar. Ja det är en skön kälkborgerlig tid, en tid då giftermål är detsamma som gift för anden, men kärlek, ja kärlek — o, blott den visshet att Fanny älskade mig, och sedan döden; mer begär jag ej. Hubert stannade. Hans sinnesrörelse hade varit för hättig för att kunna räcka länge, och matt till själ och kropp nedsjönk han på sin bädd. Nästa morgon började han åter grubbla öfver sin olycka och förbanna sitt sorgliga öde. Andtligen fattade han det beslut att åter lemna staden och bege sig till sin onkel på Höjborg, för att der om möjligt söka lindring för sin smärta. Då inträdde Löwberg. Då han såg sin väns sorgsna utseende trodde han att Blochs nedrighet var orsaken dertill, och började ashandla detta ämne, men Hubert tog honom snart ur hans villsarelse genom att säga: — Nej, nej; en dylik låghet krankte mig väl i första ögonblicket, men snart satte jag mig deröfver; mitt elaka lynne har helt andra orsaker. För öfrigt spelade Bloch utmärkt bra i går, hvilket mina bästa vänner erkände genom att hjertligt skratta åt hans spel, tillade Hubert bittert. — Aha! skrattade doktorn. Nu vet jag orsaken till ditt