Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 april 1855, sida 3

j dager än vederbör. Måhända skola vi i danska tidningar finna ytterligare förklaringar i ämnet. Den insända uppsatsen lyder sålunda: Då den oväldige redaktionen af Götheborgs Han delsoch Sjöfarts-Tidning antydt om en belysning öfver en i dess tidning N:o 91 införd artikel rörande tjenstefolk från Sverige, som blifvit legdt för dansk räkning, torde man få göra följande genmäle: Artikelförsattaren pästår att i Danmark är alldeles ingen brist på folk. Så vidt jordbruksdrängar och ladusårdspigor kunna hänföras till folk, så är på dessa mycken brist, ur det skäl, att Danmarks sednaste riksdag frikallade alla possessionaters och arrendatorers torpare från att göra dagsverken på annat sätt än igenom en obetydlig penningeafgist, och då denna afgift understiger det värde dagsverkaren sätter på att få sköta sitt torp, har följden blifvit den naturliga, att 8 01 brist på synnerligast drängar för Danmarks jordbrukare uppstått. Artikelförfattaren, som tror sig känna rätta sammanhanget, famlar dock i mörker eller vill med flit vilseleda. Hvad en dräng har i årlig lön i Danmark känner ej insändaren, men säkert och ostridigt är, att de nu för dansk räkning legda drängar hafva från den 24 April till den 24 Oktober, eller ett halft år, Tjugufem (25) Riksbanksdaler (50 rdr rgs sv. mynt) samt en piga för lika tid 15 Riksbanksdaler, derjemte 3:ne mål vid dukadt bord och 2:ne mellanmål samt dricka eller mjölk, så mycket behofvet dagligen kräfver. Angående godtycklig behandling, vågar insändaren fråga om den icke är vida mer godtycklig i vårt kära sädernesland i afs. å torpare, drängar, dagakarlar och pigor, så länge den så kallade husagan fritt får utöfvas, hvilket icke äger rum i Danmark. Tyendeloven för konungariket Danmark af den 10:de Maj 1854 förbjuder nemligen på det strängaste hvarje husbonde att med hugg eller slag öfverfalla någon af sina underhafvande, utan skall en förseelse hos vederbörlig auktoritet anmälas och der afgöras. Arbetarne äro således i intet fall, så som artikelförfattaren Påstår, rättslösa i deras förhållande till husbonden. Men icke lärer man väl begära, att en Svensk skall ha monopolier på alt göra snedsprång mer i ett främmande land än sitt egna? Det kränkande och sanningslösa tillmälet af artikelförfattaren, att värfning skett af 100 personer, pigor och drängar, och att entreprenören på öppen auktion i Danmark der skulle försälja de så kallade värfvade, förtjenar föga svar. Insändaren känner förvisso, och kan med många bevis styrka, att de ifrågavarande 100 bersonerne ordentligen äro stadde för 12 a 15 olika egendomsherrar, som besitta större possessioner, och att hvarje tjenare fått legokontrakt, som innefattar dess husbondes namn, stället, tjenstetiden, lönen och städslan, och detta underskrifvet af den befullmäktigade Dansken (en större jordbrukare), hvilken här i Sverige lemnat garanti för alla en husbondes förpligtelser emot sin tjenare, af byfogden, svenska konsuln samt 2:ne aktade och ansedde män. Artikelförfattaren, som sett allting i svart, vidrör jemväl danska slafveriet, men huru står till med detta hos oss? Här får den nedtyngde dagakarlen och torparen med hustru och många barn slafva från solens upptill dess nedgång för 24 å 32 sk. rgs per dag i ett för allt; månne detta är afundsvärdt? Det är föga tänkbart att den försagda familjen kan erhålla ett fullt mål dagligen och detta destomindre som alla födoämnen stigit till hög grad. Oaktadt den aldrig af behofvet hemsökte jordbrukaremagnaten, i en följd af år, för alla sina produkter fått högt betaldt, får dock hans slitare, som medverka till hans välbestånd, arbeta och lida brist. — Så är ej fallet i Danmark, der en dagakarl räknar 5 M:k å I Riksbanksdaler (1: 32 2 rdr rgs sv. mynt) dakligen, samt dessutom mjölk eller drick, så mycket behofvet kräfver. Det af artikelförfattaren så kallade slafveriet består, så för Svensk som Dansk, i arbete; sommartiden från kl. 5 då 6 på morgonen till kl. 9 e. m., men med 4 timmars rast, samt under höst och vinter från solens upp till dess nedgång med rast i proportion. Då under dessa årstider dagsljuset slutas, är hvarje tjenare fri. Månne detta är fallet med våra jordbrukandejdagakarlar i vårt land? Ingenting är derföre naturligare än att den nära utsvultne arbetaren söker att i ett främmande land ernå det han med all uppbjuden förmåga och ansträngning ej kan linna i sitt egna: ett drägligare lif för sig och de sina. Ganska troligt är att vederbörande, synnerligast i södra delen af riket, föranlåtas höja sina daglöner, ty många order äro å bane för arbetare i det så kallade slafviska Danmark. 4 —