Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 april 1855, sida 2

ar mycken, och så kan du göra huru dn vill, ty ehuru jaz innerligt skulle glädjas, att få se dig samt a a mina vänner här, så vill jag dock icke locka någon att hitslytta. För min del ångrar jag icke att jag är i Amerika. Och det kan jag säga dig, att för de penningar, som du nu skall gifva för ditt hemman, hade du här kunnat köpa jord, som varit mycket bättre än hela N—t, ty du hade då haft 700 tunnland och intet undantag och ingen skatt. Om man här köper jord för 200 rdr, har man bättre hemman än någon i V— socken. Såsom jag i ett föregående bref skrifvit, är här gräs i öfverslod och likaså skog. Jag hade sått vårhvete, satt potates och sått af den stora hveten). Den sednare gilver så mycket, att efter hvart korn kan blifva 3 till 4 ax och i hvart ax kan blifva 600 korn; deraf kunnen J sjelsva dömma om denna sådens förträfflighet. Och den växer i ymnighet, så att man här arbetar på en förhoppning, antingen man arbetar åt sig sjelf eller åt andra. En man, som är god i arbete, kan om sommaren hafva fyra till tio riksdaler om dagen och maten, samt om vintren tre till fyra riksdaler och maten om dagen. Och så hafva vi den friheten, att icke vara tryckte af några utlagor, hvarken tili stat, prest eller tiggare; de sednare finnas här inga, ty hvar och en kan här med sitt arbete förtjena hvad han behöfver. Jag känner flera naskar, som kommo hit för tio år sedan och som nu äro karlar om tunnor guld. Ehuru jag har stor kärlek för mitt fosterland och icke vill kasta någon skugga på det, så är det så i ögonen fallande, att i Sverge är ett förtryck för den arbetande klassen. Jag ville önska att de arbetskarlar jag känner vore här, så skulle de få se, att de arbeta i god förhoppning om framgång, och då går det alltid lätt. Jag skulle skrifva om huru man här för en dagspenning kan resa flera hundrade mil och komma hvart man vill på en kort tid, men den som kommer får ser det, så att huru de brumma om de goda ställningar, som äro i Sverige, så är det icke sannt, utom för dem som äro ämbetsmän och prester, ty de äta upp för den arbetande klassen, derföre hafva de stora bukar på andras bekostnad ). För dem vore det visserligen en olycka att komma till Amerika, ty landet är ingenting för den som är lat, utan endast för dem, som vilja arbeta. Och här talar jag med den störste man i staten såsom om jag talade till en af mina vänner, ty här är den ene såsom den andre, och arbetaren lika aktad med ämbetsmannen. Hvad presten angår så är han en tjenare och hafver intet att befalla utom det som församlingen beslutar. Här brukas intet våld vare sig i andliga eller timliga mål, så att i det fallet Sverige i jemförelse med Amerika är att likna vid ett fängelse. Och nu har du hört något om mina tankar i afseende å Amerika och får sedan dömma om saken sjelf, hvilketdera är bäst att resa hit eller stanna hemma. Brefvet slutar med många dels enskilta helsningar, dels allvarliga andliga förmaningar. Det torde böra nämnas att brefskrifvaren tillhört de många, som utvandrat till Amerika, för att undgå det andliga betrycket i fåderneslandet. Den vän, till hvilken han här skrifvit, befinner sig i samma trångmål, men har trott sig kunna lefva deri ända till dess den nya lagen rörande sakramenternas utdelning blifvit gällande. Mannen, en medlem af allmogen, med ett särdeles redbart och fromt vasende, uttalade bittert inför Red:n sina bekymmer i detta fall. ,Då, yttrade han, vi tro på Herran Jesum, så kunde vi naturligtvis ej undvara hans hel. nattvards bruk, och då våra samveten icke tillåta oss, att begå densamma i statskyrkan, så skola vi utarmas af böterna. På frågan om de vore många, som hyste dessa åsigter, svarade mannen, att de numera ej just voro så många, emedan de fleste redan utvandrat. Vi hafva ansett dessa upplysningar icke sakna vigt, då det är ett ofta hördt tal, att religionstvånget icke har alt göra med utvandringsbegäret, utan att det sednare endast beror på hågen för äfventyr och på vinningslystnad. ) Mais. Red. anm. ) Orden få stå för brefskrifvarens räkning, emedar de uttrycka en tanke, bvarom han säkerligen bianc sina likar ej är ensam, och hvilken man derföre vä må lära känna. Red. anm. D