Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 april 1855, sida 1

RBRoSen på Heden. Nevell af MH. Giörup. (Forts. fr. N:o 9I.) — Men vi ha dock ofta sett sådant både i det dagliga lifvet och i historien. — Men den menniska, som på så sätt låter böja sig, kan likväl ej ha varit riktigt kraftfull, kan ej ha varit någon Cesar, Napoleon eller Martin Luther. Nej! jag tror — och det skall! jag alltid fortfara att tro, — att Gud i vårt bröst nedlagt en maktig motståndskraft mot det onda. ; — Men hvad är det onda? frågade Hubert tankfull. Fanny! kastade en förundrad blick på honom och svarade: — Det som vårt samvete bjuder oss att ej befatta oss! med. Jag har väl hört talas om, att så många menniskor som finnas, lika många åsigter finnas om denna punkt, men enhvar har sitt samvete, som måste leda honom. Det är en stjerna som alltid visar oss rätta vägen. — Det finnes också svaga menniskor, hvilka af sin omgisning låta locka sig hvart som heldst, i hvilka ingen synbar motståndskraft är nedlagd; de skulle aldrig undgå att stöta mot skären, om de icke bittida och sent vårdades likt en späd planta; men derför har också försynen visligen sörjt för att det finnes ett samhälle, att blott högst få menniskor stå allena. — Jag tror likväl att hvarje menniska kan vårda sig sjelf, ty tillochmed den svage blir stark genom kärlek. — Och den starke blir svag. I ; I I I : öfversättning från Danskan. ö , ; I — Nej, nej, det är omöjligt. — Han uppgifver likväl sin frihet; hans styrka är förlamad, hans ... — Nej, han blir dubbelt stark, ty han skall icke blott sörja för sig sjelf, utan äfven för den han älskar. Hvad hans frihet beträffar, så säg, hur kan han väl förlora den genom att älska? Nej, nej; kärleken gör honom dubbelt fri, ty blott genom den höjer sig själen mot himlen, fri som den evige anden, fri till rum och fri från tvifvel, fri från tvång och fri i evighet. — Hvad är det ni säger der? utbrast Hubert öfverraskad.