Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 april 1855, sida 1

— Ack, nu har jag visst talat för djerst med er; ni ler åt den sjolliga flickan, som blott är sjutton år och likval grubblar; men jag vet icke, det förekommer mig alldeles som om jag redan känt er länge, som vore ni en gammal vän. Issanning, så förhåller det sig äfven med mig, och i stället för löje ha edra ord väckt det djupaste allvar hos mig. De ord ni nyss uttalade, har jag i början af min vistelse har i trakten sörnummit i drömmen. I — Huru? — Ja; nu är det er tur att skratta åt mig, men hvad jag säger är verklig sanning. Jag trodde en gång att en vild, obunden frihet vore den högsta lycksalighet, och midt under denna min villfarelse hade jag den der besynnerliga drömmen, som bragte mig på helt andra tankar. Det är ett underbart sammanträffande, att edra och drömmens ord mötas. Fanny hade nedslagit sin blick, men hon märkte att Hubert betraktade henne. Deras enkla samtal hade bragt hennes sinne i ett förut okändt uppror, och hon kunde höra sitt eget hjerta slå. Slutligen vågade hon höja sin blick, och hennes öga mötte Huberts; med en knappt märkbar darrning sänkte hon det åter. Men nu voro de vid slutet af sin vandring och slöto sig åter till det öfriga sällskapet, som stannat qvar i lusthuset. Tiden fördrefs med muntert prat och skämt, och framemot middagen bröto gästerna upp, i det man utbytte ömsesidiga löften att snart åter råkas. På eftermiddagen företog Hubert ånyo en af sina ensamma vandringar. Himlen hade öfverdragit sig med moln, och det blåste en kall vind. Vattnet i den lilla sjön, invid hvilken han vandrade, var upprördt af stormen, och böljorna kastade sitt skum upp på stranden. Säfven på den andra sidan hven sorgligt i blåsten, och Jängre bort såg man stora dammhvirflar på vägen. Ett och annat blad flög redan framåt vägen och bebådade att hösten var nära. Hubert gaf likväl ej akt på vädret, så sysselsatt var han med sina egna tankar. — Ja, tänkte han, det är klart att jag älskar henne. Jag är icke längre herre öfver mina tankar, hon beherrskar dem, och både det närvarande och framtiden har hon bemäktigat sig. Men är det ej blott en flyktig passion, som snart åter dunstar bort och som förleder mig att i första ögonblicket anse den för verklig kärlek, såsom Löwberg en gång utvecklade det för mig? Omöjligt! jag har väl aldrig förr varit kär, men mitt hjerta säger mig, att jag nu älskar för första och sista gången. Liksom denna dags storm, som afrycker hvarje dåligt och viss— — —.e -(—y Il mr. ccn.cn oj ss ———