— Det var då knäfveln; vet ni icke om er hustru är sjuk eller frisk ? — Nej, slika jordiska ting ligga utom min sfer, var det naiva svaret. — Jag tror då, att jag tillsvidare vill säga er farväl och sjelf fråga er hustru. Ja gör det, svarade presten och satte sig på sin stol. Då gästerna gingo ut genom dörren, var presten redan åter fördjupad i sin afhandling, och majoren sade med ett småleende: — Der ser du hvad det är för en kostlig patron. Man skulle kunna stjäla kläderna från kroppen på honom, då han är inne i en afhandling. Gud vet för öfrigt hvar damerna hålla till. Här ar dörren till fruns aldraheligaste; der kunna vi naturligtvis ej stiga in, låt oss derför försöka vår lycka i trädgården. Prestgårdens trädgård var stor, men illa vårdad. Ogräset frodades mellan blommorna, och i en georginbädd voro alla blommorna af en mörk, brun färg, som utvisade att inga nya rötter blifvit satta på de senaste åren. Majoren, som syntes vara väl lokaliserad, gick direkte fram till ett aflägset lusthus, der han plötsligt befann sig midt framför dem han sökte. Han mottogs med ett utbrott af glädje, och fru Tram halsade mycket nådigt på Hubert. Fanny rodnade då hon fick se honom, och sru Rosenberg utbrast: Det var visst er, min herre, som jag mötte på gångstigen i går afton ? Nu blef allt klart för Hubert, ty moderns likhet med dottern var verkligen påfallande, hur mycket mer icke då i mörkret och vid stjernljus? En lätt konversation kom snart i gång, och Hubert egnade hela sin uppmärksamhet åt fru Rosenberg och hennes dotter. Då han visade lust att bese trädgården, erbjöd sig Fanny till hans ledsagerska, ett anbud, som han med slådje emottog. — Det är skada, sade Fanny, att den vårdas så illa, somliga ställen här äro fullkomliga ödemarker. Hur vacker kunde den ej bli! — Ja, det går med naturen som med menniskan: den måste vårdas. — Dock icke alltid, det är blott då konst och natur skola verka gemensamt, ty naturen kan utan tvifvel sköta sig sjelf, utan konsten, det se vi ju i Amerikas mäktiga urskogar; och en menniska med en sann, kraftig natur kan ej heller qväfvas af något ogräs. (Forts.)