hon måste trada i bakgrunden. Det sattades henne något som Fanny egde i rikt mått: Hubert kallade det nalurlighet, men deri innefattas äfven älskvärdhet och behag. Nu, henne; låt mig nu läsa några sidor i naturhistorien. Han fattade boken och började på allvar läsa, men hur det! gick, såg han beständigt Fannys älskliga gestalt titta fram mellan blommorna och bladen. bå tiden lidit så långt att det var sängdags, tog han ljuset, begaf sig till hvila och drömde om Fanny. Dagen derpå var Hubert tidigt uppe. Stärkt och vederqvickt af sömnen genomströmmade en ny kraft hans ådror, och han tänkte på helt andra saker än aftonen förut; men allt eftersom den tid nalkades, då han och onkeln skulle rida åstad, kom Fanny åter i hans tankar och han gladde sig åt att få förnya bekantskapen. och stego af. Ingen syntes hafva märkt deras ankomst, hvarför de bundo hästarne utanför porten. Då de inträdde i förmaket, funno de ej heller der någon, hvilket dock ej tycktes förundra majoren, som raskt gick framåt och bultade på en dörr, hvilken han straxt derpå öppnade. Det rum, hvilket de nu sågo framför sig, var prestens studerkammare. Pastor Tram satt med ett par blå glasögon på näsan lutad öfver en bok och tycktes studera; oaktadt det buller de gjorde märkte han ej deras närvaro, innan majoren gick fram och slog honom på axeln sägande: (rod dag, herr pastor; hur står Pastorn hoppade till och stirrade ett hvilken han slutligen tycktes — Är det ni, major Riis? Som ni ser. Jag har kommit för att göra en visit och presentera min systerson, kandidat Hubert. Så så, således är herr kandidaten theolog? Nej, Jag är jurist. — Skada, eljest kunde vi tillsammans ha läst denna intressanta afhandling, som jag i dag påbörjat. — Min gode pastor; vi ha verkligen kommit till er i annan assigt än att läsa, sade majoren, Hvar äro edra damer? Det vet jag sannerligen icke. — Vi skola nog ta reda på dem. ännu? — Ja, det vet jag heller ej, svarade presten, och såg suckande på sin afhandling. det till? ögonblick igenkänna, och på mautbrast: joren, liteu Är er hustru sjuk sade han slutligen, nu har jag tänkt länge nog på I I skarpt traf uppnådde de prestgården