hans öra. De hade endast talat om alldagliga saker, men a hur oppet och fint hade hon ej uttryckt sig, och låg det icke poesi ensamt i ordens betoning. Hvem kunde hon väl vara? Hans onkel hade ej omtalat sitt besök i prestsården, och han Isjelf insåg nu sitt oförlätliga fel att ej hafva gjort visit hos Igrannarne. Kosen på heden, såsom han, i brist på annat namn, kallade sin nya fruntimmersbekantskap, måste han under alla vilkor lära känna nogare, och han föresatte sig att en af ide följande dagarne be sin onkel om att blifva införd i presti gården. ! Det hade nu blifvit mörkt, men vackert stjernklart. Hans Iväg förde honom öfver en gångstig, som gick öfver en ej afjmejad hafreåker. Stigen var smal, och der kunde blott gå en sperson, så vida man ej ville nedtrampa säden. Sakta gnolanjde och blickande ned framför sig gick Hubert framåt. Då hörIde han steg och såg ett svartklädt fruntimmer komma sig till mötes. Då hon kom närmare, lemnade han plats, genom att trada tillbaka i äkern; men huru studsade han ej då sruntimret gick förbi! Det var hans följeslagerska från ättehögen, och likval var detta ju otänkbart. Fruntimret besvarade hans halsning med ett god afton, och det var samma röst, blott nägot mer fyllig. Hon gick emellertid vidare, och Hubert blef sstående, stirrande efter henne som efter en drömbild. I — Var det hennes gengångare? tänkte han, eller var det hon sjelf? Eller är det kanske jag, som framgycklat hennes bild, som trott mig höra hennes röst? Det är möjligt, ty hon var just föremålet för mina tankar; men hvem var då denna isvartklädda, och hvarifrån kom hon? Huber lät denna fråga förbli obesvarad och vandrade vidare. Emellanåt stannade han och såg upp mot himlen, beundrande dess klarhet, som aldrig är större och skönare än på denna tid af året.