Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 april 1855, sida 1

Rosen på Heden. Novell af M. Giörup. Öfversåttning från Danskan. (Forts. fr. N:o 90.) ö Plötsligt sprang en stor hvit hund emot Hubert och började ihärdigt skalla. Halst förskräckt sprang han upp och hotade hunden, som härigenom endast skällde ännu häftigare. Då hörde han en mild qvinlig röst ropa: Apollo! Apollo! kom hit! fy, skäms! — Han vände sig om och stod midt sramsör ett ungt fruntimmer, till hälsten jungfru, till hälften ännu barn. Från den bredskyggiga schweizerhatten med de röda banden! nedföllo de svarta lockarne öfver den täcka nacken och de runda skuldrorna. Det bruna ögat blickade skälmskt fram under hatten, och de leende purpurläpparne visade en rad hvita! tänder. Något öfverraskad och förvånad hälsade Hubert. Den unga flickan hälsade tillbaka och sade småleende: — Var ej rädd; Apollo gör er intet ondt — tyst, stygge Polle, tyst! — Han skällde bestämdt endast emedan han förvånades öfver att se er. I I — Ja, jag tror knappt att vi sett hvarandra förr. — Såå? År ni ej härifrån trakten? — Nej, jag är på ett kort besök hos min onkel på Höjborg. — Den gamle major Riis? — Ja — ni känner honom? Den unga flickan berättade nu, att hon sjelf jemte sin mor äfven var gäst i denna trakt samt att de bodde hos presten, hvars hustru var hennes faster. Majoren hade ett par dagar efter deras ankomst besökt presten, och man hade länge tänkt på att aflägga en kontravisit, men tanten hade en tid bortåt ej varit riktigt rask, det hade derför blifvit uppskjutet tillsvidare. Huberts nya bekanta behagade honom i en ovanlig grad. Så mycken täckhet, barnslighet och dock qvinlighet hade han aldrig förr funnit; och hennes skönhet var ren och idealisk; -— icke en enda nyans skulle han hafva önskat annorlunda. Lifligt och oförbehållsamt berättade hon hur ledsen hon var öfver tantens eviga sjukdom, då hon mycket längtade att på nära håll få se den gamla borgen, som hon nu dagligen kunde se j