byggning, som sordom tillhört en dansk adlig samilj, hvilken för ett århundrade tillbaka utdött. Sedan gården derpå varit i slera olika händer, hade slutligen major Riis köpt den. Han hade företagit stora förbättringar, och den gamla borgen, som fordom såg högst dyster ut, hade nu fått en vänligare yta. Den stora trädgården hade blifvit ordnad, fälten gåfvo nu dubbelt i skörd emot fordom. Majoren sjelf, hvars ende son och arfvinge för ett par års tid befann sig på utländska resor, lefde ett lugnt lif i sällskap med sina foglar och blommor; men emellanåt längtade han dock efter sällskap och hade fördenskull bedtsin systerson komma till sig. Riis var en hög, kraftfull man om 60 år. Hans hållning var ännu lika rak som en ung soldats, hans öga hade ej förlorat något af sin ungdomseld, och det grå håret bildade en vacker ram kring den höga pannan. Hubert hade aldrig förr varit i Jutland. Med ett visst intresse betraktade han derför heden, öfver hvilken han körde, men snart tröttnade han dock vid att beständigt se ljung och åter ljung, och spanade i sjerran för att få sigte på Höjborg, hvars skogar och fält gränsade intill heden. Det var en vacker sommarafton; ingen vindflägt rörde buskarne, och lärkan på heden slog sina drillar öfver kämpahögen. Långt bort i fjerran syntes ändtligen gården. Hur täckt låg den icke, omgifven af skogar, sjöar och kullar! Aftonsolen sken på den gamla borgens rutor, hvilka sjelfva tycktes vara små solar, och konturerna af dess båda torn aftecknade sig skarpt i den rena luften. På gränsen af heden låg en liten by. Husen voro små men nätta, och invånarne, som kommo ut för att betrakta herremannens statsvagn, voro vänliga och hösliga. I östra ändan af byn låg kyrkan och ett större hus, hvilket Hubert ganska riktigt tog för prestgården. Utanför byn lågo på båda sidor om vägen väl skötta åkrar, hvilka till höger och venster omgåfvos af skog, och enstaka träd stodo här och der på gränsskilnaderna. Skogen sträckte sig helt och hållet omkring gården, men slöt sig likväl icke tillsamman bakom densamme; der låg en liten sjö, öfver hvilken man kunde skymta ännu en by samt kyrktornen i A. Bundtomkring, så långt ögat kunde nå, boljade åkrarne af moget korn, ty man befann sig midt i Augusti, och skörden hade redan börjat. (Forts.)