Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 april 1855, sida 1

än mera nedslagen. Jag säger icke detta emedan jag ej håller af henne — Gud skall veta att jag gör det — utan dersore att jag tror att det är hennes högsta önskan, som pappa och jag sträfva att uppfylla. Frun gaf slutligen efter, och grosshandlaren yppade nu sina planer med afseende på ,Fortuna. Några invändningar gjordes väl, då man ansåg det ej öfverensstämmande med det vanliga bruket att fira bröllop så hastigt efter förlofningen; men Stokberg svarade, att man ej härvidlag kunde fästa något afseende harå. då omständigheterna kräfde detta hastiga bröllop, som naturligtvis skulle firas i all tysthet, under det man ville göra det nu fullständigt inredda fartygets gående af stapeln, hvilken högtidlighet skulle ega rum dagen efter bröllopet, till festens medelpunkt. Raa och Emilie erforo samma afton huru man i all hemlighet arbetat på att fullkomna deras lycka. Vi vilja icke uppehålla oss med att beskrifva deras stora glädje, och huru båda förmiddagen derpå gingo ombord med fadren och besågo hans i tysthet vidtagna arrangementer; de voro nöjda och tacksamma för allt. Fjorton dagar derpå stod bröllopet. På aftonen samlades man i grosshandlarens hus jemte några få vänner, till hvilka Lövberg på sednare tiden räknades. Man åtskiljdes tidigt, emedan man skulle vara tidigt uppe morgonen derpå, för att lägga den sista handen vid resetillredelserna. ,Fortuna stod på stapeln vacker och ny, då förmiddagen derpå ett ej obetydligt antal gäster gick ombord. Efter sjömanssed blef fartyget dopt på så sätt, att Emilie bröt halsen af en vinbutelj öfver dess förstäf och uttalade dess namn, och stolt gled det ut bland de glittrande vågorna, hvilka nyfiket hoppade omkring denne nye hafvets gåst. Utanför bommen salldes ankaret; muSsiken spelade på däcket, der alla slagit sig ned för att dricka kaffe, sedan man spisat frukost i kajutan. Man fördjupade sig i loford öfver det vackra fartyget, och Bloch visade mycken lust att klattra upp i mersen. I fören stod kaptenen med sin unga hustru; hennes hand hvilade i hans, de talade ej, men den renaste glädje lyste ur deras blickar. Hubert stod afsides och betraktade dem, till dess Therese kom och tog hans uppmärksamhet i anspråk. Han hade alltid funnit behag i hennes samtal, men i dag syntes det honom innehållslöst och tråkigt, hvarför hen blott svarade med korta meningar. (Forts.)