Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 april 1855, sida 1

och grosshandlaren anställde sina betraktelser öfver lämpligaste sättet att utföra återtåget. Om han läte Hubert och Löfberg stiga af utanför porten och komme ensam hem med de förlofvade, vore det mycket möjligt att hans hustru och hans dotter skulle ge sin ovilja luft, tagande till anledning denna oskyldiga utfärd; toge han Hubert med sig, skulle troligtvis enskildta små stickord ej kunna undvikas, då kandidaten var en gammal vän till huset, för hvilken man ej behöfde synnerligt genera sig; men om doktorn, som var alldeles fremmande, äfven komme med, så skulle alla, åtminstone så länge han var närvarande, återhålla sin ovilja, och stå under konvenansens spira, och hvem vet — tänkte Stokberg vidare — det är ju alldeles ej omöjligt att genom en eller annan lycklig händelse en försoning kan åvägabringas; det är derför en nödvändig sak att doktorn kommer med. Stokberg gick följaktligen bort till denne och bad honom åtfölja sig hem; väl vore han ännu ej bekant med hela familjen, men hvarför kunde ej detta ske lika gerna först som sist? Efter nägra invändningar lät läkaren slutligen ölvertala sig att följa med, och hela sällskapet steg i vagnen. Då man kom hem, voro frun, Therese och Bloch för längesedan återkomne från besöket hos väninnan. Med sura miner hälsade de de inträdande; grosshandlaren låtsade ej märka detta, utan presenterade helt lugnt sin nye bekante. Löwberg var serdeles munter, och då han egnade frun och Therese mycken uppmärksamhet, dröjde det ej länge, innan de blefvo vid bättre lynne. På samma gång utgjöt han sig i loftal öfver den nye mågen, prisade hans snillrikhet och bildning, och då Hubert instämde häri, började frun vackla i sina åsigter. Vin inbars nu, och ett allmänt samtal börjades. Kapten Raa utvecklade sund omdömeskraft och en jovialitet, som lifvade alla, och herr loch, som söresatt sig att drifva litet med kaptenen, började tro, att det icke torde vara så alldeles lätt, hvadan han visligen afstod derifrån. Grosshandlaren, hvars plan lyckats öfver all förväntan, var vid det briljantaste humör och föreslog ännu en gång en skål för de nyförlofvade. Den goda genius, som på morgonen flytt från det Stokbergska huset, hade återvändt på astonen.