ningen med dess elastiska utsträckning; i besalet öfver krigsmakten, och i rättigheten att till embeten och tjenster utnämna hvilken svensk man konungen behagar utan alla vilkor, med undantag af biskopar och borgmästare, dervid upprättade förslag skola följas. Långt ifrån att utgreningen af allenastyrandet på något sätt blifvit modifierad genom inblandningar af det demokratiska elementet sedan nuvarande konungens tillträde till regeringen, hvilket likväl skett till och med i det eljest så absolutistiska Preussen, der sedan år 1849 folket fått andel i landteller provinsstyrelsen medelst valda kretsoch distriktråder, hvilka sitta vid sidan af de utaf regeringen tillsatta provinsguvernörerne, som för öfrigt måste hafva undergått flera examina för att kunna bekläda dessa sysslor; långt ifrån detta, har man sett huru de förändringar, som hos oss skett i de kollegiska embetsverken, gått ut på att gifva större makt och ensam beslutande rätt dels i alla, dels i vissa frågor, åt Cheferna, som äro amovibla eller förtroende-embetsmän, likasom, genom utkomna författningar, ökad makt i ekonomiska frågor i flera fall blifvit gilven åt de af våra junkrar företrädesvis eftersträfvade landshöfdinge-embetena, och slutligen vet enhvar numera hvad värde såsom motvigt emot allt detta ligger i den konstitutionella ansvarigheten, synnerligen sedan de nuvarande rådgifvarne haft det berömvärda modet att icke fråga efter de anmärkningar, som haglade på dem ifrån Borgareoch Bondestånden vid frågan om dechargebetänkandet, utan helt lugnt suttit qvar på sina platser, hvilket jag kallar berömvärdt derföre, att detta bör hafva bidragit att visa allmänheten, att när regeringen får af ständerna allt hvad den begär i penningeanslag, så behöfva statsråderne i öfrigt ingalunda bry sig om hvad som pratas i stånden, utan komma mycket lätt ifrån allt sådant blott med den förklaringen, att de äro af olika mening med de anmärkande om affärerna. Detta allt oaktadt har man sett, att ända hittills en stor del af pressen, ännu litet yr i hufvudet af de förhoppningar, som det liberala partiet så gerna ville göra sig sjelf närmast ester år 1844, sortsarande invaggat sig i föreställningen att med vår nuvarande representation, der regeringen helt och bållet disponerar två stånd i politiska frågor, någon realitet och lifskraft ännu skulle finnas i grundlagsparagraferna om statsrådsprotokollernas granskning, anmärkningar mot statsråderne, ansvarighetslagen, och så vidare, äfvensom att de omdömen, som uttalades i Borgareoch Bondestånden vid sista riksdag, skulle gifva anledning till en modifikation i konseljen. Med ett ord att i vårt statsskick skulle finnas någon konstitutionell motvigt mot allenastyrandet, äfven utom anslagssfrågorna. Det är i detta hänseende, som de först omnämnda insända artiklarna i Friskytten synas ganska tjenliga att taga fjellen från ögonen, och jag bifogar derföre den sednare ibland de båda bvilken det torde vara tillräckligt att reproducera: Min Herre! Det var ett missförstånd af Er, då ni införde mitt sednaste bref. Det var ämnadt för Er enskildt, men icke åt allmänheten. Den som kan vara verkligen glad är sällan elak; Ert skämt är ofta glädtigt och röjer icke bitterhet eller skadeglädje. Jag tror Er icke vara med vett och vilja orättvis, eller med förutfattad af sigt söka tyda allt till det värsta. Jag ville derföre i förtroende välment och kort upplysa Er huru Ni misskände vår Nådige Konungs stora egenskaper, djupa statskonst och verkliga grundsatser. Af missförstånd hade Ni tryckt mitt bref. Hade jag kunnat föreställa mig det, skulle jag heldre tegat, eller ätminstone skrifvit mindre öppenhjertigt, ty det anstår icke den som vet hvad embetsmannapligt och decorum fordra att öppet afhandla sådant som en Högre vilja möjl. ännu vill hafva fordoldt. Olyckan är emellertid skedd; och se dan A är sagdt, är jag ock nu satt i nödvändighet att säga B., eller att utförligare yttra mina tankar för att fullständigt osvertyga oåde Er och andra huru stor orättvisan är då Ni misskänner Den, hvars förtjenster och välgerningar om detta land det tillhör oss alla att intill dödsstund med tacksamhet prisa. Jag hemtar så mycket mera anledning till denna soresats. som jag märker utaf Ert tillägg till mitt bref, att Ni icke funnit Er öfvertygad, utan bade lust, som Ni säger, ,awt diskutera den frågan, huruvida den liberala pressen blifvit narrad eller narrat sig sjelf. Den frågan är lätt afsjord. Konungen är och har alltid varit till sina böjelser och tänkesätt trofast konservatis; i den punkten tviflar Ni icke heller numera utan gör honom full rättvisa. Men några partiella, de flesta rätt obetydliga, af statsklokheten föreskrifna konctessioner, gjorda uti den svåra och brydsamma belägenheten, hvari Kronan befann sig före och vid H. Moj:is uppstigande på thronen, kunde visst icke heller då på något sätt berättiga till den slutsatsen, att Han hyllade Ert partis åsigter och vore liberel. Ni lärer väl minnas att blott ganska få år förut, fråga i tysthet var om ingenting mindre än att nödga Högstsalig Konung Carl Johan att nedstiga från thronen, och huru på allas läppar snart var den lilla versen som öppet utsade hvarom förut blott hviskats: Med koalition Hvad är intention ? Svar: abdikation. Ni lärer väl också icke kunna neka, huru de lii3q3 mo obe —