Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 april 1855, sida 1

assarer Rosenberg till Wien. Medan han uppehöll sig der, insjuknade den gamle Stein. Hans få penningar räckte knapp! till att förskassa honom de nödvändiga läkemedlen. Nöden växte dag för dag, och den stund var nära, då man ej egde en skilling; tillika förvärrades sjukdomen. Dottren hade forgäfves sök! erhälla något handarbete; vakande och umbarande hade tagil rosorna från hennes kinder. Då återkom Rosenberg plötsligt Han skyndade till sin gamle vän, som småleende sade honom att han kände det ögonblick nalkas, då hans öga skulle få skäd de aldrig här på jorden synlige idealerna. Hans tysta glädje gaf dock snart vika för de farhågor han hyste för sin dotters framtid. Han kallade henne till sig, och vid hans och Rosenbergs förenade böner, lofvade hon med en suck att taga den sistnämnde till make. Man kan lätt tänka sig hur stort detta offer var; ty målaren hade i hennes ögon varit en ond genius, i hvars granskap hon aldrig befann sig väl, och nu skulle hon tillbringa sitt lif med honom, hon skulle mottaga hans smekningar och vara honom en lydig hustru. Och detta har hon varit; det var ljuft att se hur hon tyst och undergifvet fogade sig i sin makes dåliga lynne. Då den gamle bildhuggaren aflidit, gifte hon sig med Rosenberg och hade intet skäl att klaga ötver honom under den första tiden af deras samlefnad; men snart förllög hans karlek, ja han ledsnade rent af vid sin unga, vackra hustru. Nästan dagligen föreföllo ohyggliga scener i målarens hus; ja han blygdes ej att berätta sin hustru, att han älskade andra qvinnor. Hennes unga hjerta skulle utan tvifvel hafva krossats, om ej försynen låtit henne finna tröst i uppfyllandet af hennes moderliga pligter, ty under det första året af deras äktenskap hade hon skänkt sin make en dotter. På så sätt hade sju långa år förflutit, då Rosenberg dog. Med vänlighet och mildhet hade hon vårdat honom under hans sista sjukdom och skänkt honom sin förlåtelse, hvarom han innerligt bedt henne, ty i hans sista ögonblick var det liksom om den gamle Adam lemnade honom, och endast konstnären återstod. Elter mannens död lefver nu hans enka ett tyst och lyckligt lif vid sin unga dotters sida. Christian den 8:de gaf henne en liten årlig pension, som vår riksdag varit ädelmodig nog att låta henne behålla. Här tystnade kaptenen, men läkaren reste sig med ett inspireradt uttryck i hela sitt vasende samt föreslog en skål för fru Rosenberg. Hans kinder glödde, hans röst vibrerade, men ingen gaf akt derpå, då det redan börjat mörkna, och en sakta vind kom löfven att darra. Man uppsteg nu för att fara hem,