Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 april 1855, sida 2

några goda vänner och bekanta med sig hit ut i afton. Vi ha också ett par gånger haft bud hos er, men betjenten har ej träffat er, hvarför vi måst uppge nöjet att se er i vår krets vid detta tillfälle, om icke händelsen varit oss gynsam. — Kom med mig nu, en varm kopp the väntar er, och en cigarr skall ni få på köpet. Hubert emottog, synbarligen med mycket nöje, inbjudningen, och snart befann han sig i en liten munter krets af herrar och damer. Grosshandlaren Stokberg sjelf var en äldre man med ett mycket intagande yttre, dock var hans bildning temligen ytlig och han bekymrade sig icke om stort mera, än hvad som hörde till hans assarer. Han egde dock ett godt och sundt förstånd, som sällan lät honom misstaga sig om det rätta, och i sin umgängeskrets ansågs han för en rättskaffens och hederlig man. Hans hustru, som var dotter till en afliden professor vid universitetet, egde icke alldeles samma egenskaper. Hon tyckte mycket om att föra ett stort hus, samlade en hel hop snillen — hvarpå nu för tiden är så god tillgång — omkring sig samt angaf tonen i sin egen och de flesta andra cirklar, i hvilka hon sågs. Man hörde henne ofta med kännaremin tala om litteraturen, men hela sin visdom hemtade hon hos en ung skådespelare, som dagligen gjorde sin uppvaktning och — såsom det sades — var förlofvad med äldsta dottern, mamsell Therese, en stor och fyllig brunett, som så makalöst svärmade för theatern, och var smaktande. Hennes enda syster Emilie var deremot jemn och naturlig, men långtifrån vacker; dock egde hon i sitt väsende denna qvinliga mildhet som alltid är tilldragande vid en längre bekantskap. Vidare befann sig i sällskapet den förutnämnde unge skådespelaren, en för alla, med undantag af frun och mamsell Therese, arrogant och olidlig person. Sina kläder hade han hängt på sig på det mest negliganta sätt, och kronan på det hela var en rund, lågkullad och bredskyggig hatt. Han hade fattat en viss välvilja för Hubert, Gud vet af hvads käl, och helsade honom med ett tjut, som skulle vara komiskt. Ett gammalt justitieråd, som satt bredvid honom, blef mycket förskrackt och höll sig för öronen, andra sågo surmulna ut, medan andra åter utskrattade den tjutande; endast Therese hviskade till en väninna: Gud, hur makalöst komisk! — Då hvar och en fått tillräckligt the, antogs genast ett förslag att göra en promenad i Söndermarken. Solen hade gått ned och skymningen intrådt. Foglen sjöng icke mer, och intet blad rörde sig, endast då och då flög en laderlapp förbi. Några af sällskapet föreslogo att sjunga en sång, men det dröjde länge, innan man