Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 april 1855, sida 2

men sannt är det, ty jag har ännu i spiritus sörvarad växten, hvari man kan se märken elter hundens tander. Lövberg fortfor nu att upveckla sin aldrig egda hunds makalösa egenskaper, tilldess omkring en sjerdedels timma förflutit, då han hösligt tog afsked af damerna och bad dem ursäkta hans djershet. Hubert var en smula förargad öfver att ha förlorat vadet, och utbrast: Det der kom du bättre ifrån än du förtjent! Man hade emellertid framkommit till Alleenberg och satte sig i ett af de små lusthusen, hvarifrån man har utsigt både åt allän och trädgården. Champagnen framsattes, Lövberg bjöd sin vän en cigarr, och dennes goda lynne återvände så småningom. Läkaren, ännu mer upprymd genom njutandet af Frankrikes ädlaste vin, kritiserade mycket humoristiskt de förbigående, och då han ledsnat vid allån, ändrade han skådeplatsen till trädgården. Midt emot dem satt ett förlofvadt par och drack thE. Att döma af det yttre, tillhörde paret den bildade klassen. Mannen var ganska vacker, och hans fåstmö ej heller oäfven. Då och då, när de trodde sig obemärkta, kysste de hvarandra. Lövberg smålog, dock nägot vemodigt, och sade: — Det der kalla de kärlek och lycka. Stac