ra föga förständigt af en individ, om han, under afvaktan på en möjligen hotande fiende, roade sig med att uttömma sina krafter, genom att använda sina inkomster till att köpa vapen i st. f. mat, till att öfva sig i brottning och andra slagskämpeidrotter, i st. f. att arbeta och hvila. När då fienden kommer är han sannerligen redlösare än den som på ett förnuftigare sätt förberedt sig. Och hvad som här gäller den enskilte, gäller folket. Derföre har det at Sv. Tid:n åter ansallne ombudet för rikets andra stad haft fullkomligt rätt deri, att befordrandet af allmän välmåga, ge nom kommunikationsanstalter och andra medel, utgör det vigtigaste elementet i ett lands försvar, hvaremot förbiseendet häraf, uttömmandet af landets krafter på en militärorganisation, som i sarans stund ofta befinnes forfelad och vanmäktig, är den säkraste utvägen att göra detta land till offer för den första fiende, som vill tillegna sig detsamma. ÅÄtt då yrka härpå, att drifva satser, som gå ut på att bibehålla och förvärra ett sådant svaghetstillstånd, det är kanske icke joller och prat, men det är något värre än så: det är oförnuft i en af dess betänkligaste yttringar. Och det är emot detta olörnuft den Sv. Tid:ns motståndare inom pressen talat. Vi bafva alldrig talat emot ett klokt ordnande af vårt försvarsväsen, lämpadt efter landets tillgångar och så stölldt att ett verkligt försvar dermed är vunnet, så att vi ej i hvarje ögonblick hehöfde darra vid tanken på ett fruset Ålands haf och vänta stryk, derest vi ej vilja blindt underkasta oss öfvermodets anspråk. Deremot hafva vi med bedröfvelse sett, att ett fattigt lands små tillgångar ösas i ett så kalladt sörsvarsväsens Danaids-såll; att skenet föredrages framför verkligheten, så att vår armee, i stället för att vara rustad, såsom den bordt vara, sedan medlen derför blifvit utkräsda och beviljade, befinnes icke rustad, och att således de oerhörda utgifterna, som uppslukat öfver hålften af hela statsbudgeten, varit till största delen använda fruktlöst. Det är häröfver vi klagat, det är häremot vi skrikit, och om äfven denna klagan, detta skrik varit förgäfves, så ha de dock sannerligen icke varit joller, utan det fullaste allvar.