hB —————— —— ——— Den 4 April Vår ärade kollega, Svenska Tidningen, med hvilken vi en längre tid haft lyckan lefva i god fred, har funnit skäligt att åter utkasta en utmaningshandske mot oss och de med oss liktänkande, hvilken vi ej kunna undgå att upptaga. 20 risande sitt eget förutseende, att under lugnets tider ofta hafva erinrat om möjligheten af stormens inträdande, framkommer Sv. Tid:n med den vanliga förebråelsen mot sina politiska motståndare inom pressen, att de då predikade sannolikheten af en ständig fred, dess ljuva fördelar, dess sedliga grundsatser, ständiga härars onödighet och förderfliga inflytande; huru de Åkallade kriget en chimer och uppdukade periodiskt en eller flera gånger i månaden Elihu hurritls Aredspredikningar; hvarefter Sv. Tid:n tillägger: Ja, man hörde till och med, för icke mycket öfver ett år sedan, ett af ombuden för rikets andra stad, utrustad af en tidning med de högsta själsgåfvor, yttra sådant joller, som att man med hånsigt till landets försvar borde hufvudsakligen rigta sin uppmärksamhet på våra kommunikationsanstalter samt till befordrande af allmän välmåga, m. m. dylikt prat. Hela denna Sv. Tid:ns framställning är lika skef, som den under närvarande förhållanden måste anses oförståndig och oklok. Vi karakterisera då likväl ej det hån, hvarmed Sv. Tid:n talar om fredens Åljufva fördelar och sedliga grundsatser, hvilket vi endast kunna betrakta såsom yrvakenhet hos den ärade red:n, emedan det icke gerna är möjligt, att någon tänkande menniska, i vår tid, kan annat än betrakta kriget såsom något lika onaturligt och orimligt, som olycksbringande för menskligheten. Det må vara, att detta tillstånd af allmän jemmer och förstöring kan äga något inbjudande för den unge mannen af yrket, som drömmer om segrar och lagrar, men sedt på nårmare håll och ännu mera till sina följder, torde det antaga en annan karakter. Liksom näsrätten mellan enskilte lemnat rum för lagliga rättsförhållanden och, der den nu utöfvas, vittnar om råhet, så borde väl ock styrkans eller våldets rätt mellan folken kunna lemna rum för en på lag och rätt grundad lösning af uppkommande tvister. Först sedan menskligheten kommit på denna ståndpunkt, kan civilisationen utbreda sin välsignelse i verlden. Derförinnan kan ett år förstöra hvad många år uppbyggt. Alltså prisa vi freden och kunna ej annat än anse den vara det normala, sedliga tillståndet bland menniskor, under det kriget tillhör yttringarne af deras djuriska lidelser. Dessa åsigter, öfverensstämmande med både religionens och förnuftets bud, kunna ej rimligen bestridas af någon, som ej är van att med gäckeri och hån bemöta hvarje sedlig grundsats. Men icke i strid mot utan just i strängaste öfverensstämmelse med dessa grundsatser, är det yrkande, att då kriget är oundvikligt, d. v. s. då en öfvermodig fiende bryter det rättstillstånd, på hvilket allena en verklig fred kan vara grundad, man må företaga det med all den fysiska och moraliska kraft hvaraf ett land är mägtigt. Och för att kunna detta, för att i krigets stund kunna uppträda med kraft, är det nödigt, att samla denna kraft till det rätta ögonblicket, så att man då icke befinnes försvagad och maktlös. Man skulle anse det va