n — Jag säger, gentlemen, här är en individ närvarande, återtog värden, — i hvars sällskap, jag är derom öfvertygad, vi alla måste finna stort behag — och — och — denne individs konversation måste hafva skänkt alla de närvarande det största nöje. (Himlen vare prisad, han menar ej mig! tänkte Minns, fullt och fast öfvertygad att hans blyghet och tafatthet hindrat honom från att säga mer än ett dussin ord, sedan han gjort sitt inträde bland sällskapet.) Gentlemen, jag är blott en ringa individ sjelf, och jag borde kanske bedja om ursäkt, derför att jag låter några individuela känslor af vänskap och tillgifvenhet för den person på hvilken jag syftar, föranleqa mig till den djersheten, att stiga upp och föreslå den personens skål — en person som, jag är derpå viss — det vill säga, en person, hvars dygder måste göra honom angenäm för dem, som känna honom — och de som ej hafva det nöjet att känna honom, kunna ej hafva någonting emot honom. — Hör! hör! ropade sällskapet med uppmuntrande och gillande ton. — Gentlemen, fortfor Budden, min kusin är en man, som — som är en af mina egna slägtingar. (Hör! hör!) (Minns pustade högt.) Hvilken jag är högst lycklig att se här, och som, om han ej vore här, helt säkert skulle