Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 mars 1855, sida 1

— rande författning utgjorde ett ständigt hot mot En Tyskland. Stipulationen rörande Polen utgjorde emellertid ingen del af de underhandlingar, som för närvarande förehafvas i Wien. Dessa underhandlingar skulle nemligen föras på grundvalen af de 4 punkterna; men regeringarne hade å andra sidan förbehällit sig rättighet att tillfoga ännu flera stipulationer, som voro nödvändiga för Europas framtida säkerhet, såvida kriget blefve fortsatt. För öfrigt hade inga framställningar gjorts af den art som den ädle lorden antydt, och i hela denna sak hade man gått helt öppet tillväga. (Hör, PREUSSEN. Såsom vi antydde i förrgår, har en dispyt uppstått emellan denna makt och Österrike, beträffande rätta tolkningen af förbundsdagsbeslutet af den 8 Febr., i hvilken dispyt äfven på sätt och vis Frankrike blifvit inblandadt. Usterrike har på grund af de yttranden, som Preussens gesandt i Frankfurt, Bismark-Schönhausen, låtit undfalla sig, påstått att Preussen ville vända konseqvenserna af berörde beslut emot Frankrike. Emot detta påstående försvarar sig Preussen i en not af den 8 dennes. I denna not söker Preussen visa, att man misstydt dess representants i Frankfurt ord och dess egna afsigter, då man i den förstnämndes förklaring velat se en demonstration mot Vestmakterna, och då man tillagt kabinettet i Berlin den tanken, att fordra förbundsfästningarnes befästande. Preussen, säger hr Manteuffel, och de andra tyska staterna, som fattat beslutet af d. 8 Febr., ha ej i detta beslut sett någon demonstration mot någon hvem det vara må; de ha deri endast sett en åtgärd till förbundets förstärkande så inåt som utåt. Men det är just Österrike som velat vanställa betydelsen af detta beslut och framställa det som en deg monstration emot Ryssland. Preussen borde protestera emot denna tolkning och framhålla rätta karakteren af förbundsbeslutet af den 8 Febr., hvilket ej var ett hot emot någon. Det är det som hr Bismark helt simpelt gjort; och man måste äfven förtyda denne diplomats afsigter och ord, för att deri upptäcka en demonstration emot Vestmakterna, då de endast åsyftade att ådagalägga, att berörde beslut var fullkomligt oskadligt för alla främmande makter. Frankrikes inblandning i dispyten har tillgått sålunda, att Monitören meddelade en notis från Frankfurt af d. 14 så lydande: Uti ett af förbundsdagens senaste möten hade hr Bismark till gensvar å meddelanden af Österrikes fullmäktige beträffande denna makts effektiva militärstyrka, fällt utlåtelser som syntes röja tänkesätt föga gynnsamma för de allierade kabinetternas politik. Hr Bismark har blifvit desavouerad och klandrad af sitt hof. Preussen förklarar dessutom, att det icke sordrar, att österrikiska kontingenten ej får lemna förbundets område och att det ej tänker på såstningarI ne Luxemburgs och Mains bestyckning., Till svar härå förklarar den halfoffieielle .Pr. Cor.,, att hr Bismarks ord blifvit förtydda och att man, hvad förbundsfästningarnes bestyckning beträffar lånar regeringen afsigter som den icke hyser. Berlinerkabinettet har hvarken haft anledning att desavouera eller klandra hr Bismark. Beslutet af den 8 Febr. är icke mera en demonstration emot Ryssland, såsom Österrike velat tolka det, än de förklaringar, Som hr Bismark senare afgifvit för att ådagalägga dess sanna karakter varit en demonstration emot Vestmakterna. Hr Bismark å sin sida bestrider äfven att han gifvit en sådan förklaring, som uppgifvits i Monitören. FRANKRIKE. Den 20 höll kejsaren revy öfver guiderna, grenadiererna och gendarmerna af gardet, omkring 10,000 man, som skulle asgå till Krim. Revyen bevistades af kejsarinnan, diplomatiska korpsen, österrikiska generalen Creneville och preussiske generalen Wedel. Kejsaren utdelade sanor och höll söljan