Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 mars 1855, sida 2

han våldsamt den unga slickans arm, som var nära att salla i vanmakt. — Elandige! utropade plötsligen en stämma. Plantage-egaren och Jenny vände sig om på samma gång. Mr Makenzie stod upprätt vid ingången till vinranksbersån, hällande ännu i sin hand de grenar, som han asbrutit under sitt bemödande att uppstiga! Blek och vacklande gick han emot Jackson, som sorblifvit orörlig; hans andedragt hväste i bröstet, och hans läppar darrade. Jenny, som skyndat honom till mötes, smög sig tätt intill honom. — Du trodde dig blott tala till ett barn, lätt att förskräcka, sade han; men jag var der, och jag har hört allt. Jackson hade redan återhemtat sig från sin första förvåning. — Nå väl! sade han kallt, hvad beslutar du? — Jag beslutar, svarade den sjuke, flämtande af vrede, att jag heldre vill gå och dö på fattighuset i Montgomery än gifva min dotter åt en irländsk bandit. — Jag märker, att du än en gång tagit dina försigtighetsmått för att kunna göra en hederlig bankrutt. Vid detta ord, som påminte Makenzie om en olycka, som fordom blifvit honom tillräknad som en skam, rusade han emot plantageegaren med upplyftad hand. Jackson tog ett