besatta misstag, hvilka naturligtvis genom slickornas märkvärdiga likhet måste inträsla, framkallade val, genom sjelfva sin öfverdrist, några skrattsalfvor, dock tro vi att på det hela taget endast ett omdöme gjorde sig gallande om pjesen såsom dramatisk produkt. — Mot utsörandet af rollerna finner ref. för sin del intet att anmärka. Till slut gass den välkända gamla dock alltid genom sina vackra melodier nya vaudevillen ,Tillfället gör tjufven. Mot det sätt, hvarpå detta stycke i förrgår gafs, kunna vi ej underlåta att framställa några, enligt vår öfvertygelse, ganska befogade anmärkningar. På ett ambulatoriskt theatersällskap bör man visserligen ej ha några öfverdrifna fordringar i musikaliskt afseende, dock må man väl, då en vaudeville annonseras, åtminstone kunna begära att få höra sång. Vi hemställa, huruvida t. ex. hr Grantz föredrag kan förtjena denna benämning. Medgifvas måste emellertid att detsamma var konstmessigt, ty det fordras, allvarsamt sagdt, icke så liten konst för att, i likhet med hr G., under föredragandet af en sång på 2:ne verser, hela tiden kunna hålla sig en hel t-rz öfver orkestern. Herr Wallins visa var äfven nog egen i sitt slag, men hade åtminstone det goda med sig att den ej mycket hördes. Hr Deland, som för öfrigt mästerligt framställde Marktschrejern, sjöng likväl ej sina kupletter, utan talade dem. Kupletternas beskatfenhet fordrar visserligen att all möjlig vigt fästes vid sjelfva texten, dock icke så att det musikaliska helt och hållet förbises. Bröllopsfolkets kör lemnade äfvenledes mycket öfrigt att önska, både i afseende på ensemble, styrka och liflighet. Med nöje omnämna vi deremot duetten i 2:dra akten mellan Pelle (hr Öberg , en alldeles icke vanligt -god tenorröst) och Ingrid (mille Lundgård, hvars nätta och lofvande röst är oss bekant sedan förra sejouren). Denna duett gick ganska jemnt och utförandet af densamma hade rätt väl förtjent en applåd. Fru Lundgren och hr Lindström gjorde allt hvad som göras kunde af deras ej serdeles tacksamma partier. — Slutligen ännu en anmärkning. Vi tro att stycket alldeles ej skulle förlora något af sitt intresse, om länsmanshustruns (hr Happes) föga esthetiska dans i slutscenen utelemnades. Dylika mindre vackra (för att begagna ett lindrigt uttryck) framställningar kunna visserligen lyckas eröfra ett bifallsgrin från de ,högre regionerna, såsom i Tisdags var fallet, dock tror ref. att föga konstnärlig ära dervid är att skörda. , Tillfället gör tjufven är troligtvis ämnad att gifvas ännu en eller flera gånger under sällskapets sejour härstädes, dock förmoda vi, att detta ej kommer att ske, innan stycket blifvit inöfvadt med mera omsorg samt de ofvan antydda bristerna afbjelpta, hvilka brister — vi kunna försäkra det — blifvit anmärkta icke ensamt af förf. till dessa rader.