Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 mars 1855, sida 3

Styckegods. En vigtig uppfinning ef ett lindrande medel mot gikt och reumatismer. Man läser i tyska tidningen ,Freie Presse, följande: Ehuru användandet af svafvel-ether och chlorosorm i många afseenden visat sig nyttigt och välgörande, hafva likväl många olyckliga fall inträffat vid detta medels användande, hvarutaf bruket häraf endast kan anförtros åt erfarna och skickliga läkare. Man har hittills förgäfves försökt att påfinna ett medel, hvilket icke, som detta, beröfvar medvetandet, utan endast tar bort smärtorne i de många förekommande sjukdomarne och hvilket af hvem som helst kunde lätt och utan fara användas. Att uppfinna ett sådant har nu lyckats en fransysk läkare vid namn Aran, efter det han i långa tider anställt en mängd kemiska prof och försök till detta ändamål. Medlet är ett angenämt luktande fluidum, hvaraf 10 till 20 droppar antingen hällas på den lidande delen eller drypas på en lindrigt fuktad linnelapp, som lägges på det lidande stället, hvilket sedan betäckes med vaxtaft och ombindes. Efter 2 till 10 minuter blir huden på en omkrets af flera tum och till ett betydligt djup alldeles känslolös. De häftigaste giktoch rheumatiska samt rent nervösa smärtor försvinna dervid liksom genom ett under. Den fransyske läkaren kallar sin uppfinning ether chlorhydrique chlorå (chlor-ether,) hvilket är färglöst, mycket flytande, af aromatisk lukt, smakar först sött, sedan skarpt, är knappt lösligt i vatten, men löses lätt i alkohol, svafvel-ether och i de flesta fixa och slyktiga oljor. I Tyskland önskar man nu allmänt att detta medel måtte blifva snart tillgängligt i stället för rheumatismkedjor) och andra påfund, hvarmed den låga egennyttan spekulerar på olyckliga hjelp-behöfvandes lättrogenhet. Areheologiskt. Enligt enskilda bref till England från Sidon har man der gjort ett utomordentligen vigtigt fynd, nemligen en sarkafag med 22 rader, skrifna på det gamla pheniciska språket. En qvwvinlig Pharmaceut. I Köpenhamn cirkulerar i dessa dagar ett rykte, som för egenhetens skull torde förtjena omnämnas: Det berättas nemligen alt i en stad på Seeland gjorts den upptäckt, att en pharmaceut på stadens apothek, hvilken varit engagerad derstädes i en längre tid, skall vara — ett fruntimmer. Samma person har förut konditionerat på Fyen, och redan der skall man hafva hyst den till visshet gränsande förmodan, att det vore ett fruntimmer, då såväl rösten som väsende och maner i det hela taget skola hafva antydt detta. Då man nu i de senaste dagarne lärer hafva erbållit ett lefvande bevis på riktigheten af nämnde förmodan, har hvarje tvifvel försvunnit, och rapport om händelsen har insändts till sundhetskollegium Guttaperchakammar. Sedan någon tid har guttaperchakammar blifvit en begärlig artikel, emedan en dylik kamm gifver vid kamning en mycket angenämare känsla, än kammar af trä, horn eller elfen