Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 mars 1855, sida 2

kamp en vanmakt, som ej är utan sina behag, och Jennys far ösverlemnade sig allt oftare åt denna dunkla njutning. Lik en resande, hejdad på spetsen af det sista berget, vände han sig åt lifvet för att derutaf uppsånga det sista sorlet och inandas de sista dofterna, utan att sysselsätta sig med natten, som stundade ... — Ljufva oförutseende hos de döende, som kommer dem att finna sällsamma behag midt ibland deras egen undergång, och som visar dem det sista ögonblicket, när känslan försvinner och allt sördanklas, liksom en lifvets solnedgång! För öfrigt försummade miss Jenny ingenting för att underhålla detta lugn. Hon hade gissat sin fars bekymmer och ansträngde sig för att derifrån afvända hans tankar. När m:r Makenzie oroade sig öfver de odlingar, som han ej kunde besöka, och fruktade för den nära förestående skörden, som borde hindra eller afgöra hans ruin, förde Jenny honom utmed lagerträdens häckar, helt och hållet broderade med skarlakansröda liljor; hon bad honom lyssna till foglarnes sång, som voro dolda i lunder af vilda kamellier, hon visade honom Alabama, Som flöt under boningens gallerier, de stora urskogarne, som förlorade sig vid horizonten, och, midtibland så många outsägliga skönheter, glömde den sjuke sin oro; han inandades den balsamfyllda luften, lyssnade till den befjädrade