Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 mars 1855, sida 2

har sett om jag fruktar döden för att befria mig derifrån, och tro mig, jag skall finna den utan att ni skall kunna hindra mig derifrän! — Olyckliga! — utropade jag — hvilken sörvillelse bedrager er? Ni i mitt våld? Skulle ni kunna tro mig i stånd att missbruka den sällsamma händelse, som här låter mig återfinna er ensam och värnlös, att så lågt hämnas den olycka ni bringat öfver mitt lif? — Hycklare! Har ni aldrig hört Arnold Messenius ur djupet af sin graf ropa till er med namnet förrädare? , Hvilken fråga, Axel? I den beskyllning den innebär ligger hela förklaringen till detta uppförande, som jag gilvit namn af obestandighet, hat och förakt, och för hvilket jag gjort henne så bittra förebråelser i mitt hjerta! Ja, Axel hon har verkligen trott mig skyldig till en sådan brottslighet, och det är Sebastian, som ingifvit henne denna tanka., -För hvilket djefvulskt bedrägeri hade vi icke begge varit offer, och med hvilken förtjusning återfunno vi ej, då dess töcken hunnit skingra sig, dessa samma känslor i hvarandras hjertan, hvilka en gång förenat sdem i outsaglig salfhet? Då vi låtit öfvertyga oss derom, nedsjönko vi begge inför Herran och prisade den makt som skyddat vår kärlek genom så svåra prof., — Men — sade Anna med nedsänkt blick och den lisligoste oro på sitt ansigte. — Hvem skall jag väl nu tillskrifva mitt bortsorande? Hvad kunde vara afsigten dermed och hvil ket hade mitt öde blifvit om icke försynen med sin räddande hand kommit emellan? — Jag ryste vid dessa frågor, berättade hvad kaptenen på det förlorade fartyget yttrat och frågade, om icke Katrina för hennes skuld medföljt och hade några upp lysningar att meddela? Nej! Katrina hade, då hon på Jakobs dal lyckats undkomma solkmassans acclamationer och i en vagn obemärkt upphunnit staden, genast gått ner till stranden för att höra sig om efter någon lägenhet tll en ort, hvarifrån hon utan svårighet kunde uppnå sitt hem, för att icke genom sin närvaro i hufvudstaden gifva ämnen till vidare folkuppträden, och hade blott af en händelse träffat samma fartyg, hvarpå Anna befann sig. Afven detta bidrog att stärka vårt hopp till försynens vakande beskydd. , ,Annas belägenhet kräsde emellertid äfven ett annat, hvilket förmådde asfvapna farorna af hennes varnloshet: och i betraktande häraf samt på Katrinas tillstyrkan, samtyckte hon att begagna första tillfalle att låta en presterlig välsignelse helga