Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 mars 1855, sida 2

Bröderna. ö Af sörs. till Stael von Holstein, m. fl. I (Forts. fr. N:o 67.) ,Det var en afton, en stilla klar afton, hafvet låg i spe gelklar glans och himlens stjernor tittade en efter annan fram, blickande ner åt dubbelbilden, som dallrade i djupet. Det låg en skarande kontrast i det ljusva milda lugnet i naturen och de stormande qvalen inom mitt bröst. Det var tomt på däcket, endast styrman stod vid rodret, seglen hangde slappa på sina stanger och fartyget tycktes knappast röra sig från stället. Jag gick fram och sialde mig i fören och blickade ned i det buttenlösa djupet. Ack, det tycktes mig som den rätta friden blott der stod att vinna. Jag vet ej hur länge jag stod der så. Skymningen föll allt djupare på, ehuru mitt stirrande öga knappt markte det, då jag plötsligen väcktes af ett ljud, såsom om någon ting fallit i vattnet. Jag sprag fram, på den sidan derifrån ljudet tycktes komma och blef, oaktadt mörkret, det likväl mitt dervid vana öga lörmådde genomtranga, varse någonting hvitt, såsom af en kladnad, höja sig upp emot vattenbrynet. Med pi lens hastighet störtade jag mig i och lyckades tå det fatt. O, min Gud, Axel, hvem höll jag i mina armar om icke Anna? Ett rop! och en lina kastades ned, vid hvilken jag fasthöll mig, med min dyra börda, tills en båt hann att komma mig till hjelp. Ilon var afsvimmad då jag kom upp på fartyget, och jag bar henne ner i min egen kajuta, för att icke genom hennes åsyn väcka förskräckelse hos Katrina. Jag gjorde allt som stod i mwin makt att återkalla henne till hfvet, och då det slutligen lyckades och hon återvaknade till sansning, vände hon med afsky sina ögon ilrån mig och utropade: — ,Barbar! unnar ni mig icke en gång döden?, Vid dessa ord var jag icke i stånd att längre återhålla mina känslor; jag kastade mig för hennes fötter, och anropade henne att icke lägga grymhet i sitt hat, och icke förbyta en slocknad kärlek i en sårande orättvisa., — FEländige! — var hennes svar, i det hon reste sig upp med en feberaktig hetta. — Jag är i ert våld, jag vet det. Ni