Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 mars 1855, sida 2

ka — lt löses upp i bön och harmoni, rnor dansa, såsom unga brudar, h k Auden utaf englars symfoni. j Bland Edens rosor på den unga jorden Går fram i konungslig gestalt — en man, En bild af Gud, en herrskarande vorden, I Som outsägligt tänka, känna kan; II Men han går ensam i de fagra lunder, Der allt, blott icke han, sin maka har, Och på naturens, på sitt hjertas under I Han får ej i ett annat öga svar. I Då låg musikens engel vid Guds hjerta, En himmelsk jungfru, öfverjordiskt skön; Dess fröjd var vattrad som af stilla smärta, När hon emot Hans öga såg i bön; Hon lider icke för sig sjelf, hon beder, Blekt rodnande, men beder för en ann; Hon ber få lägga himlens lycka neder Och offra sig åt slamman af en man. l Guds kärlek utaf hennes kärlek rördes, Det stora offrets engel hon förstod, Och ned på nattens elfenstrappor fördes I Hon vid hans hand att taga menskligt blod. I När mannen sofver i nattsvala lunder, Hon badar sig i Paradisets ström, I Och hälften jordiskt, hälften himmelskt under, Hon stiger in midt i hans skönsta dröm. I När Herrskaren i dessa blomsterriken I Uppvaknar, o! hvad var det då han såg? I Det var den rena, himmelska musiken, I Förkroppsligad, som vid hans hjerta låg, Hur musikaliskt var ej formen gjuten, Hur lätt, hur våglik, glänsande och skär, En tonström, liksom stannad på minuten, Den skönsta slöja, som en ande bär. Nu läsa ögon upp sin ömma saga, Nu sorlar hur orh klangsull språkets flod, Och morgonrodnader på kinden jaga, Melodiskt dansar nu det unga blod: Och nu den kärleksglödande musiken, Som qvinna på en gång och drottning är, Bly-t helgar mannen, konungen, pl stiken, I Och herrskardiademet, som han bär. När barmen börjar knoppas, hjertat våras, Se hennes öga, hvilken stum musik! Se hur det dagas, skuggas, ler och tåras, En blyg, en helig känslornas mystik! Hör detta melos, när hon första gången Framsuckar, rodnande, sin kärleks ja — I ku enda hjeriats lärkslag — men i sången För detta välljud vi ej uttryck ha. Se henne sedan i det frida hemmets sköte, En lätt, en luftig Elfvadrottning lik, I Hon kommer huld hvar menniska till möte, il Höljd som uti en gloria af musik; Se henne sedan vid sin makes sida, I — Om du fått själ för denna poesi — I Hur hon kan älska, allt försaka, lida, Att han — om icke hon — må frälsad bli. Jag ville dig bort till en tafla föra, En duo, rörarde och himmelsk skön, Men smyg så sakta — du kan modren störa, Som lär sitt lilla barn dess första bön, Hon sitter nu och på Guds rike bygger, I Och lägger himlen ned i barnets själ, Och med sina tro och kärlek öfverskygger Den knopp, hon ammar för ett högre väl. Är detta ej musik? Ej kärlek detta? I Här vigas båda, och bli religion. Så kan blott qvinnans hjerta öfversätta För oss det heliga i sång och ton. Med herrskarkronan manoen stum neddignar, Och knäpper sina händer — och välsignar. Det är blott en esquisse, som här jag målat — Musikens renaste incarnation Är qvinnan — den så mäktigt genomstrålat Båd hennes lif och själ och form, att hon Uti sitt väsens kärna djupt förenar Alit rent af ton — all glans af melodi; Hon är hvad konsten stvväfvar till och menar, Det skönas verkliggjorda harmoni. I Och nu jag lägger ödmjukt penseln neder För men-klighetens huldaste musik; Till benne är det jag om tillgast beder Om taflan ej sin urbild blifvit lik. Vår konstmusik triumpher, under äger, Helst förd på strålen af en qvinlig röst; Men qvinnan, Guds musik, allt öfverväger, Hon är trichordiet uti tidens bröst.