Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 mars 1855, sida 2

vårt förbund för att bli min maka. Detta erbjöd sig förr än vi hade väntat. På fartyget hvarpå vi befunno oss, och hvilket var destineradt till Rostock, började i anseende till resans långsamhet brist på proviant uppstå. För att alhjelpa detta gingo vi in bland de Blekingska skären, kastade ankar och skickade en båt i land. Det var en Söndags eftermiddag, hafvet låg stilla lugnt, och de grönkladda klipporna, som i sin höstlika prakt stodo öfvergjutna af solen, sågo så vänliga, så lockande ut att vi fattades af längtan att med foten trampa jorden, att andas skogens luft, att se ett anlete blicka ut ur den egna hyddans fönster och ett barn leka på dess tröskel, m. e. o., en oemotståndlig dragningskraft till land och menniskor utöfvade på oss sin verkan, och vi beslöto. Anna, Katrina och jag alt lolja med båten. Vi lade till vid en liten ö, bebodd af några välmående fiskare. Från en af kojorna utkom en prest, hvilken derinne förmodligen utöfvat någon förrättning, och gick, då han blel oss varse och af vårt utseende fann att vi voro fremlingar, oss till möte. Hans väsende var enkelt, värdigt och sådant att det ingaf mig sörtroende. Han stannade hos oss på stranden medan matroserne gingo upp att proviantera, och efter en kort stunds samtal hade jag anförtrott honom allt det af Annas, Katrinas och min egen lesnadshistoria, som rörde vår närvarande belagenhet och kunde beveka honom att stadlästa vår lörening, Han tycktes hafva medlidande med oss, och samtyckte elter några invändningar att uppfylla min önskan., Medan han sammankallade några fiskare till vittnen, sammanknöt Katrina en krans af hvita blommor och förgät-mig ej, hvarmed hon smyckade min Annas panna. Du skulle sett henne så skön, så strålande hon stod, under den blyghetens slöja, som rodnadens purpur betäckte hennes kinder! Vi gingo upp på en kulle, omkransad med ek och bok; öfver våra hufvuden låg himlens höga, blåa bvall och mellan stammarne af träden sken solen in med det vackraste guldgula sken. Hvilket tempel var ej detta? En mossig sten på kullens topp var den kullerstol vid hvilken vi böjde våra knän och uttalade det heliga lostet, och en ring, den Katrina efter sin farmor, den sköna men olyckliga drottningen på Ljuxala ständigt burit på sitt finger, jenade oss till underpant deraf. Intet löf rörde sig, ingen våg slog emot stranden, intet ljud i hela naturen störde det högtidliga intrycket af denna stund; endast små foglarne hoppade mellan grenarne, som ville de bevittna det betydelsefulla af ett menskligt förbunds firande i den fria natur som var deras hemvist. ,