Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 mars 1855, sida 3

— — nn — Styckegods. LeJonmjagten. (Af Louis Ratisbonne.) (Slut. fr. N:o 67.) 5Så snart det åter blef dager, gingo vi tillbaka till vadstället. Der fanns icke något lejon; af den omstän. digheten, att vi fonno en benskärfva, stor som ett fin. ger, i blodet, som lejonet förlorat i stor mängd, slöt jag, att det fått sitt skulderblad krossadt. Då blodspåret slutade vid floden, förgick dagen, utan att jag fann lejonet. Följande dagen föreslogo Araberne, att de skulle söja mig ut för att uppsöka det. Vi voro sextio man, några till fots, andra till häst. Efter flera timmars fruktlöst sökande, red jag tillbaka till duaren, men just då jag var i begrepp att lemna trakten, hörde jag flera skott och hurrarop uppifrån berget. Utan tvifvel var det mitt lejon. Jag galopperade tillbaka, och denna gång blef mitt hopp ej gäckadt. Araberne flydde åt alla håll och skreko, som om de varit besatte. Några af dem hade floden emellan sig och lejonet; andra, hvilka voro djerfvare, emedan de voro till häst, och hvilka sett lejonet mödosamt släpa sig framemot berget. som det ansträngde sig för att nå, hade, tio till antalet, samlat sig för att döda det; scheiken anförde dem. Men då jag kom öfver floden och steg ned af hästen, såg jag ryttarne med scheiken i spetsen vända om och rida tillbaka i sträckt galopp. Lejonet ilade på sina tre ben efter dem och satte, lättare än de, öfver klippstycken och buskar; dess rytande skrämde hästarne till den grad, att ryttarne ej längre kunde styra dem. Hastarne foriforo att springa, sedan lejonet, stolt och hotande som all. tid, stannat på en öppen plats. Huru vackert det var, som det nu stod, med sitt öppna gap, sin svarta, ysviga mahn och piskande af vrede sidorna med svansen. Det stod omkring 300 steg ifrån mig; jag steg af hästen och kallade på en Arab, på det att han skulle taga min häst. Flere Araber kommo fram till mig och ville med våld åter sätta mig upp på hästen och tvinga mig att rida tillbaka, så att jag måste låta min burnus, i hvilken de höllo fast, blifva i deras händer, för att slippa ifrån dem. Nagra af dem gin go efter mig. för att öfvertala mig, men ju mera jag närmade mig lejonet, desto mindre blef deras antal. Slutligen var endast min värd qvar. ,Jag har emottagit dig i mitt tält, sade han, ,jag står i ansvar för dig inför Gud och menniskor; jag vill dö med dig. Lejonet hade emellertid lemnat den öppna platsen och gått in uti en lund af mastixträd, ett par steg derifrån. Gående framåt med största sörsigtighet, alltid sardig att gifva eld, sökte jag förgäfves att finna spår af dess fötter, ty marken var stenig. Jag undersökte hvarje träd särskildt, under det min värd blef stående utanför; då jag undersökt dem alla, ropade han till mig: ,Döden vill ieke hafva dig; du har gått tätt förbi lejonet; hade dina ögon mött dess, så hade du varit död, innan du hunvit gifva eld. Jag beafalde honom att kasta stenar in till lejonet, och så snart första stenen var kastad, öppnade sig ett mastixträd. lejonet framträdde, såg sig omkring åt alla sidor och tog ett språng emot mig. Det var tio steg ifrån mig, med svansen rakt upp i vädret, mahnen ned öfver ögonen, halsen utsträckt och klorna framme; det sårade benet höll det uppe; det stod likt en jagthund, som står för villebrådet. -Så snart lejonet visade sig, hade jag satt mig ned så, alt jag skylde Araben, som plågade mig med sina brop: ,skjut skjut då ! dem han inblandade emellan sina löner till Gud. Knappt hade jag laggt an, förr än ejonet med ett litet språng nä made sig mig på fyra eller fem steg, och sannolikt skulle det hafva gjort ett tredje språng, om det icke dessförinnan blifvit trässadt af min kula, som träffade det en tum öfver högra ögat. Det föll. Araben tackade redan Gud för vår räddning, då lejonet åter sprang upp, reste sig på bakbenen lik en häst, som stegrar sig. En ny kula träffade det i hjertat och strackte det liflöst till jorden. Jules Gerards bok är icke blott högst underhållande, utan också moraliskt undervisande. Ja, man kan hemta en moral af dessa lejonstrider, af dessa nya Herkules-arbeten. Det är en herrlig syn, att se menniskan genom sin energi och sitt mod besegra saran. Det uppmuntrar de rädde, väcker de insösde och liksom uppsriskar själen. Låt hjeltens bedrifter väcka oss alla, och låtom äfven oss utgå på lejonjagt. Derför behöfva vi icke resa öfver till Algier. Jag talar bär i bilder. Enhvar, som har en god vilja, kan öfverallt finna lejon att döda, och det utan att behöfva lossa ett skott krut. Låtom oss blott lyssna till vårt eget hjerta: der ryta grymma rofdjur, ulfvar, pantbrar och lejon. Det är också ofta just om natten som de uppsöka oss; de ryta i ensamheten; det behöfs mod för att kämpa emot stolthet, ärelystnad, egenkärlek, girighet, slöseri och de många andra onda lidelserna och lasterna. Ofta kastas vi till jorden af dem, eller undkomma dem endast blödande af de sår, de tillfogat oss. Den, som dödar dessa lejon, han är sannerligen en stark själ. Ingen olycka utan nyttu. En gedigen bränvinssupare utropade, då han genom polisens sednaste beslag på en hop underhaltigt bränvin, fann att han i stället för 5 gr. bränvin, en lång tid supit endast 23 gradigt: Jag kunde väl tänka det, emedan jag aldrig kunde bli full. I början förargade han sig så deröfver, att han beslöt att stämma bränvinshandlaren för bedrägeri, men sedan han bättre besinnat sig, beslöt han att aldrig supa bränvin mera För att man icke mera skulle narra i honom drank, som han sade. I stället har mannen börjat förtära svagdricka, Om en god vän sagt honom vore ungefär lika så spritnaltigt som det bränvin han köpt — och han befinner ig väl deraf, säger han, så länge ej bryggaren börjar tt bedraga honom på samma sätt som bränvinshand