Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 mars 1855, sida 2

kontraorder till general Campbell, men ossireren förirrade sig i mörkret, och imellertid fortfor Campbell att marschera med sina höglandare, som man väl kan tänka temligen orolig öfver att icke se något till Fransmännen. Då han nästan hunnit fram till de ryska förposterna, tog han redutterna och en framskjuten po stering och öppnade elden, men måste draga sig tillbaka i gryningen, då han såg att han var I ensam. Times korrespondenten skrifver under d. 20 Febr. rörande samma affär: I mitt sista bref losprisade jag vädret och trodde vintren vara förbi. De gamla Tartarerne skakade på hufvudet, när någon sporde dem, om man i år sluppe vidare frost och snö. Det var tvifvelaktigt, om man skulle lita på det verkligen varma vackra vädret eller på deras förutsägelser, som af erfarenheten känna till klimatet här. Måndagen d. 19 vidtogos med mycken hemlighet stora förberedelser till en I rekognoscering, hvilken på vår sida skulle kommenderas af Sir Colin Campbell och på den I några af mina föregående bref har jag om talat, att man ämnade företaga en demonstration emot Bajdar för att undersöka fiendens styrka; ty han har kringsmugit i dalarna vid Tschorgun, och detta grannskap har väckt någon oro. Vädret, som spelar en mycket vig: tig rol, när det skall företagas en operation, under ett vintersalttåg. hade varit ogynnsamt: men de vackra dagarne från d. 15 till d. 19 hade gjort vagarne någorlunda goda för kavalleriets och artilleriets rörelser. Fransmännen skulle ställa 4000(2) man, och Sir Colin Campbells styrka skulle bestå af cirka 1800 man. Straxt efter mörkningen borjade Fransmännen göra sig i ordning till uppbrott, och folkets mummel och det egna dotva ljud, som uppstår när beväpnade massor marschera, förrådde våra allierades rörelse. Det skulle företagas en rekognoscering. Sir Colin hade äfven träffat sina förberedelser, och en hvar skulle vara färdig och stå under vapen före daggrynningen. Det är intet här, som uppväcker ett sådant intresse som en rekognoscering. Vår arms här har det ofantligt enformigt. Har finnes intet af den romantik, som det spanska krivet kunde vara så rikt på. Vi äro alla inneslutna på ett litet stycke land, och Kosacker na hälla oss afsparrade från den himmelska dalen omkring oss. Vår enda förströelse består i det hårda arbetet i löpgrafvarne och i handrackningskommenderingarne samt i betraktande vilda och otresliga landskapet omkring oss. Äfven den officer, som har det strängaste arbete, är derför glad att komma ut på en rekognoscerine; det är alltid ett uppmuntrande afbrott i den vanliga enformigheten. Före midnatt hade omkring 2000 Fransmän uppställt sig tätt vid högqvarteret. Nar de alla voro samlade, slog vinden om; det började blåsa starkt och himlen betäcktes med moln. Omkring kl. I på morgonen begynte det att regna starkt och det fortfor nära en timme. Sedan slog vinden åter om till nord och det blef ofantligt kallt; regnet kristalliserade sig straxt och föll ner under form af hagel, och slutligen störtade snön ned öfver lagret, medan stormen hvarje ögonblick tilltog i häftighet. Det var nu tydligt, att rekognosceringen ej kunde äga rum; ty huru skulle man kunna förvissa sig om fiendens antal och styrka, när man icke en gång kunde se, en aln framför sig. General Canrobert afsände derför major Foley, för att gifva sir Colin Campbell kontraorder. Majoren tog fel om vägen och framkom slutligen, trött och förfrusen, till engelska högqvarteret. Lord Raglan afsande nu genast en af sina adjutanter till Campbell, för att underrätta honom om att ingenting blef utaf. Då denne ossicer red genom franska lägret underrättade han med detsamma general Villenois om den altalade planens ölvergifvande; men generalen sade, att det var bäst att hans folk ryckte ned till Sir Colin för att understödja honom, i fall han brutit upp innan kontraorderna hunno honom. bå adjutanten slutligen nådde Sir Colins lager kl. 4, var generalen allaredan borta, men upphanns likval slutligen på marschen emot Tschorgun. Generalen, som brann af begär att lå en dust med fienden, tyckte icke om kontraorderna; men Villenois löfte satte honom i utmärkt godt humör och han ropade ,framåt till sin lilla armå, Vår styrka var icke särdeles stor. Den bestod af nästan allt tjenstbart folk af kavelleri-divisionen (cirka 350 man af tunga brigaden, hvilka voro lemningarne af 4 regimenter, samt 68 man af lätta brigaden, återstoden af icke mindre än 5 regimenter), en afdelning ridande arilleri och ett 9:pundigt batteri, en del af 2:dra bataljonen i skarpskyttbrigaden, och af 42:dra, 19:de, 7I:sta och 93 dje högland-ka regimenterna. De ätsoljdes afven af de Zouaver, som vofranska af generalerna Bosquet och Villenois. af Sebastopols hus och sastuingsverk och det