Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 mars 1855, sida 1

Bröderna. Af förf. till Stael von Holstein, m. fl. (Forts. fr. N:o 62.) — År ni tokig, herr Tidell? År det icke att bedraga, när en fåstman reser bort från sin flicka och icke låter höra något af sig annat än genom historier, som i sanning icke äro för vackra ? År inte det att bedraga, så inför himlen om jag vet hvad det skall kallas. — Historier, säger ni, hvad är det för historier? — Bed mig icke omtala dem! Jag rodnar bara jag tänker på dem. Men det vet jag, att hade jag varit i er sastmös ställe, hade jag gjort på samma sätt. Herre min Gud, hvad stackars: Malla gråtit bittra tårar här vid detta bröst! — Och hon slog! sig för bröstet — Hvilka suckar, hvilka snyftningar! Jag tycker! mig ännu höra dem för mitt öra. Vet ni, herr Tidell, det är! ändå bra gement af en karl att göra på det sättet. — På hvilket satt, min lilla goda jungfru Dorothea? — Kom icke med den frågan igen! Ni tycker det då vara roligt att göra mig förlägen. j — Herre min Gud, hvad ni gör mig ängslig! — Och jag har sökt trösta min goda Malla så godt vänskapen det förmår. — Ni — Jag, min herre! Jag var den stackars flickans enda förtrogna. — Herre min Gud, min söta jungfru Dorothea, var hon detta? — Jag, och ingen annan! Ack, stackars Malla, nu är hon så ensam! i — Och ändå är jag oskyldig, ja, jag bedyrar att jag är oskyldig! — Åh prata inte tok för mig! De karlarne äro alltid så qvicka att urskulda sig och inbilla sig att alla fruntimmer äro lika lättrogna af sig. — Jag bedyrar er, på min heder, jungfru Dorothea. — Er heder! Jo den är just något att sätta tro till, det har den stackars Malla sått sorstä.