Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 mars 1855, sida 1

En trognare tjenare än Karl Gustaf hade i Tidell har ingen furste haft sedan Richard Lejonhjertas dagar. Hade den. gode svensken blott kunnat knäppa sin cittra och sjunga hjeltevisor, skulle vi kanske icke tvekat att kalla honom nordens Blondel, oaktadt olikheten af begges tjenstutosningar; ty i stället alt den lislige provengalen fick draga verlden omkring för alt upptäcka sin fångne herre, måste Tidell sitta och hänga hufvudet i det tomma sjukrummet medan hans furstliga husbonde gjorde sin hemliga excursion. Han och prinsens lifmedikus voro de enda som kände till bedrageriet. Med en oaslätlig påpasslighet skötte Tidell sitt kall som sjukvakt och spelade derjemte patient när så behöfdes. Han drack ur sjuksopporna och trakterade sig med den lätta sjukfödan; han expedierade medikamentslaskorna och lät dem komma tomma tillbaka, med ett ord, han gjorde allt hvad göras kunde för att hålla sonnolikheten uppe, ty han var inlård af sin herre, och denne, sastän ingalunda af naturen dubbel eller listig, hade dock för skarpt förstånd att någonsin låta ertappa sig, der nödvändigheten påtvingade honom en rol. ; i En afton satt Tidell i sitt vaktrum utanför prinsens sängkammare — ty det hörde också till hans rol att latsa vaka om nätterna — och hade en flaska vin hos sig — som det hetfse, för att fördrifva sömnen med, men hvaraf den i verkligheten. blott så mycket bättre befordrades — då en al hans kamrater sakta öppnade dörren och hviskande förkunnade honom att ett fruntimmer just på ögonblicket kommit resande till slottet, och anmält sig hafva någonting mycket angeläget att meddela ho nom, samt att hon medföljt honom för att icke besvära fdäh med att lemna sin vakt. Tidell stack fötterna i ett par susockar och tassade så öfver golfvet till dörren för att sörsakra sig id om hvem detta så oväntadt anmälda fremmande kunde vara, och sick i den ljusa qvallskymningen se ett fruntimmer. hvars morklagda ansigte föreföll honom helt och hållet okändt. — Om sörlåtelse! — sade den fremmande på bruten ty-. ska — men jag har ett litet ärende till er, ifall ni är hans kungliga höghets kammartjenare, Tidell? j — Är ert ärende mycket angeläget, eller tål det vid uppskof till morgondagen? Det är sent och prinsen plagar osta vid denna tiden kalla mig, — sramviskade Tidell, som ogerna såg sig störd då den tömda slaskans ångor började att som båst utösva sin verkan på hans sinnen. t — Omöjligt min herre! sade den resande med låg röst. —