Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 mars 1855, sida 1

Bröderna. Af förf. till Stael von Holstein, m. sl. i (Forts. fr. N:o 62.) Maria suckade! — Derför, ätertag denna fordran! — Jag kan det icke, och ni bör lika litet begära det. — När var qvinnohjertat obevekligt? O, Maria, med er skönhet och ert englalika hjerta, kan ni icke vara grym, icke tillbakaskjuta så mycken kärlek. — Och han lade handen på sitt hjerta. — Min prins, hur håller ni det löfte ni gaf mig då vi sist åtskildes? Är det jag som bör påminna er om helgden af edert furstliga ord och upprepa de pligter fosterlandet af er kräfver? — Nej! — utropade Karl Gustaf, släppte hennes hand och drog sig ett steg tillbaka. — En bön, en enda bön, och jag lofvar vid min furstliga heder att ni icke skall behöfva göra mig denna påminnelse ännu en gång Atertag er fordran, stan na och tillåt mig stanna, och skänk mig den ros som darrar i er hand! Skänk mig henne och hon skall lära mig att pryda stängeln af min glådjes brutna biomma med frukterna af de pligter, hvilkas hårda stränghet ert bifall i första rummet skall förmildra. Prinsens hela väsende hade ogonblickligt öfvergått till en förändring, som gjorde honom oemotståndlig, och grefvinnan lade blomman i hans hand i det hennes blick tolkade den beundran och tacksamhet som hon erfor. ——— —